Betongen brinner!

Situationen i Frankrikes förorter har lugnat ned sig efter upproren år 2005. Men problemen kvarstår. Och över hela Europa finns områden med samma sociala strukturer. Det skriver journalisten Torun Börtz i en ny bok.
– Historien bakom de här dramatiska händelserna har bäring också utanför Frankrike, säger hon.

[Ur nummer: 06/2007] Hösten 2005 vändes världens ögon mot Frankrikes förorter. Två pojkar dog efter att ha blivit jagade av polisen i Parisförorten Clichy-sous-Bois. Strax därpå startade de värsta oroligheterna sedan studentupproret 1968. Nyheterna var fulla av bilder på brinnande bilar och rasande ungdomar. Journalisten Torun Börtz bevakade händelserna för TT:s räkning.

Ville berätta mer
– När det hela var över kände jag att det finns så mycket mer att berätta. Sådant som inte får plats i den vanliga nyhetsbevakningen, säger hon.
Därför skrev hon boken Betongen brinner (Leopard förlag) om vad det var som gjorde att ungdomarna fick nog. Förklaringarna är många, och hänger ihop i en komplicerad kedja. Människorna där lever ofta i vanmakt och fattigdom, och känner sig diskriminerade av den hårdföra polisens ständiga id-kontroller.
En del orsaker till upproret är, enligt Torun Börtz, typiskt franska, som förhållandet till polisen och den franska synen på medborgarskap.
– Men den här typen av bostadsområden finns överallt, med hög arbetslöshet och diskriminering. Och det är till stor del de sociala strukturerna som låg bakom upproret.

Konfliktfyllt förhållande
Just i Frankrike har polisen ett konfliktfyllt förhållande till arbetarungdomen ända sedan 1800-talet, och det kompliceras nu av att förortsborna ofta har invandrarbakgrund. Många blir aldrig behandlade som fullvärdiga medborgare. De rasistiska attityderna måste alltså bekämpas, men precis som i andra utsatta områden krävs en rad insatser.
– Det går inte att bara riva höghusen och bygga nya hus, och det räcker inte att få ner arbetslösheten om man bara skapar okvalificerade arbeten, säger Torun Börtz.
Under de sju månader hon arbetade med boken blev det många nära möten med förortsborna. Ett minns hon särskilt, med en mamma som inte ens hade råd att försörja sina barn.
– Den här kvinnan hade upplevt allt tänkbart elände, men ändå ville hon så gärna försöka få allt att fungera. Det finns kraft i de här människorna, trots allt de varit med om.