Blivande läkare får utbildning i litteratur

Nr 3/2022

När jag jobbade på bageri hade en av mina arbetskamrater som raggknep att antyda att han var läkare. Han ljög inte direkt, men när han tog upp sitt yrkesliv sa han ”jag har vita arbetskläder och obekväma arbetstider”. Det gick hem hos damerna, hävdade han.

Under läsningen av Litteratur & läkekonst får jag tillfälle att reflektera över likheter och skillnader mellan livsmedelsarbetare och vårdarbetare. Jag läser den efter att ha kommit hem från en vecka på sjukhuset i Lund. Från mitt rum såg jag en kyrka, från matsalen en kyrkogård. Utsikten sammanfattar två olika utgångar från ett potentiellt livshotande tillstånd.

För min egen del var det ett någorlunda medvetet val att jobba med mat och maskiner istället för människor. Jag är inte speciellt empatisk. Men åren på bageri och i kök gör att jag förknippar vita arbetskläder med restaurang och livsmedel. Det var väl det som gjorde att jag började tänka på gamla arbetskamrater när jag låg på akuten med kraftiga smärtor i magen. Gamla bagare som med handen kunde känna om en deg var 28 eller 29 grader. På sjukhuset var det jag som var degen. Sjuksköterskorna tog temperaturen i mitt öra.

Boken handlar om hur man använder skönlitteratur i läkarutbildningen. Läkarstudenter läser, skriver och diskuterar för att komplettera det medicinska kunnandet med förståelsen för människan bortom patienten, bortom diagnosen. Det verkar vettigt. Det skulle också vara vettigt om alla som jobbar med människor hade det som en del i sin utbildning.

Som bageriarbetare fanns det ingen som ansåg att jag behövde läsa någonting, varken dikter, noveller eller bruksanvisningar. Att ha två armar och två ben räckte.

Jag är ingen van patient, och blev nästan generad över omvårdnaden och omtanken. Kanske är det det som gör att ambulanssjukvårdarnas burdusa vänlighet slog an en ton i mig. De kallade mig Johansson istället för Henrik och frågade inte ”Hur är det med dig?”, de konstaterade att ”Det här ser inte bra ut”. Det var som att vara hemma på brödfabriken och  i restaurangköken. Inga smeksamma vårdhänder.

I boken läser jag en dikt av Pia Dellson, nybliven läkare när hon skrev den. Den går så här:

När man inte fått

äta eller sova

eller kissa

är det svårt

att känna empati.

Den får mig att tänka på förutsättningarna för empati. I en redan hårt slimmad sjukvård, pressad av privatiseringar och corona, är det inte alltid möjligt att ge den där extra tiden, ta den där extra tiden att lyssna på svaret på frågan ”Hur är det med dig?”

På bageriet blev jag medveten om att deg och bröd är levande material. Något som kräver värme och omtanke för att kunna växa. Jäsningen måste få ta tid.

Kanske är det inte så stor skillnad i alla fall? Det är svårt att vara en bra bagare när man inte fått äta, sova eller kissa. Henrik Johansson

Litteraturvetenskap. Litteratur & läkekonst – Nio seminarier i medicinsk humaniora, Katarina Bernhardsson, Immi Lundin och Evelina Stenbeck, Makadam förlag 2021