Boken Varvsslammer är en sång om en svunnen tid

Nr 1/2022

Boken Varvsslammer är
en sång om en svunnen tid

När jag öppnar Aino Trosells nya bok, Varvsslammer, öppnar jag också mina egna minnen och kommer att tänka på släkten. Farfar svetsade motorstativ på varvet i Uddevalla och slutade som förtidspensionär vid 58 års ålder. Pappa jobbade på Götaverken och blev uppsagd, som så många andra. Vi är många som är barn eller barnbarn till varvens arbetare.

Det är en bransch där Sverige en gång i tiden tillhörde världens främsta, men som nu nästan har gått i graven. Det är en industridöd som gett väldigt få avtryck i film och litteratur, därför är det välkommet att Trosell nu kommer ut med Varvsslammer, hennes 27:e bok. Flera av hennes romaner utspelar sig på varven. Varvsslammer är dock ingen roman, ingen sammanhängande historia där vi får följa samma karaktärer från start till slut. Det är snarare varvet, Göteborg och arbetarklassen som är huvudpersonerna.

Det gör inget, för Trosell kan konsten att hitta intrig och spänning i det vardagliga, i tjatet vid fikabordet, i trängseln i bussen på väg till och från jobbet, och hon hittar även poesin i elektrodernas sprakande sken. Eller varför inte i de fackliga bekymren?

”Alltid var det facket hon bråkade med. Aldrig företaget. Facket fick ta smällarna. I gengäld fick de gå kurser på arbetstid, ha expeditioner och folk som inte jobbade. På nåt annat vis kunde hon inte tyda det hon sett. Varför försökte ingen sätta in motgift mot folks passivitet? Var inte det ett facks viktigaste uppgift? Att lyfta, inte söva, att bilda och aktivera, som man gjorde förr i världen.”

Boken innehåller ett trettiotal texter indelade i tre avsnitt: Till varvet, På varvet och Från varvet. Vi får följa bondpojkar som tar sig till stan och jobben, kvinnor som utbildar sig till svetsare och med raka ryggar kämpar sig in i en mansdominerad bransch, och vi får följa de slitna och förbrukade som varven spottar ur sig. En del av dem hamnar på mindre arbetsplatser, men nu är det små lyxbåtar i stället för oljetankers. Texterna är allt från korta dikter till längre noveller på 100 sidor, allt kompletterat med svartvita foton. Det är ett lyckat drag och Trosell ger sig själv fria händer att visa upp allt det omfattande kunnande hon samlat på sig under sina år som skribent. Det gör också att det blir en kollektivskildring, många olika röster kommer till tals.

På ytan kan Varvsslammer låta som en sorgesång över en svunnen tid, men det finns alltid ett hopp, fastnitat i kunskapen om den egna styrkan. Jag låter en av bokens karaktärer sammanfatta framtidstron:

”Han slutade tugga och såg ut över de framåtböjda, ätande männen. Vi är många, tänkte han. Vi behöver också varandra. Precis som käringen och jag. Vi byggde supertankers. Vi skulle egentligen kunna göra vad som helst.”

INDUSTRIHISTORIA. Varvsslammer, Aino Trosell, Albert Bonniers förlag 2021.