Camus noveller på temat ensamhet och moral

Nr 5/2022

NOVELLER. Landsflykten och riket, Albert Camus, Lindelöws bokförlag, översättning Ulla Bruncrona.

Albert Camus fick Nobelpriset i Litteratur 1957. Samma år publicerades hans enda novellsamling, Landsflykten och riket, som gavs ut igen förra året. Denna gång i Ulla Bruncronas översättning.

Intresset för Camus ökade, tyvärr, för två år sedan, då hans roman Pesten slog nya försäljningsrekord. Jag skriver ”tyvärr” eftersom romanen lästes på nytt som ett sätt att få grepp om corona, och våra reaktioner på sjukdomen. I Pesten drabbas staden Oran i Algeriet av pesten och stadens invånare sätts i karantän.

Camus föddes i Algeriet av franska föräldrar, och många av hans skrifter utspelar sig där, och de handlar ofta om att vara fransman i ett arabiskt land, att vara i exil, ensamhet, att känna sig främmande för sig själv och för andra, men också att, i denna ensamhet, försöka behålla en moralisk kompass.

I novellen De stumma stretar en gammal tunnbindare med sin cykel. Han är på väg till jobbet och vägen har aldrig känts så lång. Han och hans arbetskamrater har varit tvungna att erkänna sig besegrade. De har strejkat och förlorat. Chefen är inte i sig en osympatisk figur och vill försöka få stämningen till det normala igen. Men det finns inget att säga. Vreden och vanmakten är för stor. Den gamla tunnbindaren är sliten till kropp och själ och konstaterar att:

”Sonen ville bli skollärare, det hade han rätt i, de som hyllade kroppsarbete visste inte vad de pratade om.”

Med ett svart, humoristisk blinkning låter Camus huvudpersonen i nästa novell vara skollärare. Han lär ut namnen på franska floder till algeriska barn.

Att vara fransman i Algeriet betyder att man delar språk och kultur med ockupationsmakten, oavsett om man är bekväm med det eller inte. Det är vinter och skolan ligger vid foten av en högplatå. En dag ser han två män komma mot skolan. Det är en gendarm och hans fånge. Gendarmen är korsikan och fången arab. Gendarmen vill att skolläraren ska frakta fången vidare till fängelset. Han protesterar, det är inte är hans jobb, men får till svar att:

”I krig utövar man alla yrken!”

Skollärarens tillvaro ställs på sin spets. Ska han överlämna fången, mot sitt samvete, eller släppa honom fri?

Det kanske kan sammanfatta hur Camus arbetar: huvudpersonernas motståndare är inte i första hand naturen eller andra människors ondska. 

De måste i första hand kämpa mot sig själva och sitt eget samvete.