”Själv har jag börjat presentera mig som författare när jag kliver in i väntrummet”

Dom sa det på radion. I det program som heter Vetenskapens värld. Nyheten var att ännu en stor studie kunnat konstatera att människor med hög utbildning lever längre än människor med kort utbildningstid. Den här gången presenterades resultaten från ett nordiskt samarbets­projekt på Kungliga Vetenskapsakademin i Stockholm.
Forskargrupper i de olika nordiska länderna hade tillsammans med forskare från både Tyskland och Storbritannien gått igenom ett stort datamaterial och sökt sambanden mellan livslängd och utbildning bland tiotusentals människor och återigen funnit det man sedan länge vetat – att människor med hög utbildning lever längre än människor med låg utbildning.
Och klyftan ökar. 1970 var högutbildades medellivslängd 2,5 år längre jämfört med dem som enbart hade grundskola, idag är skillnaden 5 år och om tio år, tror forskarna, att differensen kan vara så mycket som 8 år.

Det som förbryllade forskarna var att detta skedde trots välfärdsstaten. Alla har ju samma och lika tillgång till sjukvård, sa den intervjuade professorn. Jag kunde nästan höra hur han kliade sig i hårfästet av förvåning. Dess­utom hade forskningen visat att det inte berodde på att lågutbildade röker och dricker mer än andra. Levnads- och konsumtionsvanor kunde bara förklara en tredjedel av skillnaden.
Ja, den samlade expertisen var verkligen förbryllad. Så till den grad att de beslutat sig för att fortsätta forska, fortsättningsvis för att se i vilken grad uppväxtförhållanden spelade in i hur länge folk lever.

I ärlighetens namn måste jag berätta för er att de menade att man nästan kunde sätta likhetstecken mellan utbildning, arbete och ekonomi. En forskare nämnde till och med ordet klass för att definiera vilka grupper som hade kortare livslängd.
De församlade experterna var oroade över att det jämlika välfärdssamhället skapade ojämlikhet, att klyftorna ökade i stället för tvärtom.
De var oroade över att politikerna inte verkade ta hänsyn till detta när de beslutade om sparplaner och indragningar.
En svensk forskare tog upp situationen i Grekland, han tyckte inte att det verkade som om politikerna förstod hur illa människorna for av allt sparande.

Var och en som gått till doktorn vet hur jämlik man känner sig när man sitter där med sina krämpor och läkaren enbart glor in i dataskärmen och undrar om man inte kan ta det lite lugnare på jobbet ett tag framöver. Han kan ju inte sjukskriva alla som kommer bara för att de har ont. Eller hur? På fem minuter ska man redogöra för sin livssituation för en som tjänar tre gånger så mycket, som aldrig varit på insidan av en fabrik och som varken har en aning om hur det känns att ha ackordstakten i axelmusklerna eller den tomma plånboken brännande i fickan när man står framför delikatessdisken.

Hur det känns vet inte de välmenande forskarna heller. Själv har jag börjat kunna presentera mig som författare när jag kliver in i besöksrummet. Det gör skillnad. Jag blir bemött med respekt och intresse, annat var det när jag snurrade korv och monterade lastbilar.