Dramatiskt liv skildras i ovanligt lugnt tempo

Nr 1/2021

Dokumentär. Scheme Birds, 2019, manus och regi: Ellinor Hallin och Ellen Fiske. På SVT Play till 19 mars 2021.
Tonårstjejen Gemma föds samma år som stålverket i hennes hemstad Motherwell sprängs. En epok är slut, och en annan har börjat. Hennes släkt har jobbat på stålverket. Staden har kallats Steelopolis och försett världen med stål. Det är slut på det nu. Gemma förklarar att Thatcher stängde stålverket efter att ha tagit vinsterna. Jag kan inte bedöma om det stämmer eller inte, men för hennes del spelar det ingen roll. Slutsatsen har ändå präglat hennes liv. Nu är det arbetslöshet som definierar den lilla staden i Skottland. Hon har från barnsben fått veta att om hon stannar där hon är kommer hon bli antingen ”locked up or knocked up” – inlåst eller på smällen. Men hon trivs, och kan inte tänka sig något annat. Hennes närvaro och nyfikna värme är en av många saker som gör filmen sevärd.
Farfar Joseph är en av Gemmas få trygga punkter i livet. De har levt ihop sedan hennes mamma lämnade bort henne när hon var 18 månader. Josephs boxningsgym är en samlingsplats i området, delvis för träningen, men också för att han samlar de som föder upp duvor. Joseph tränar Gemma men de jämnåriga drar allt mer. Hon undviker inte fara, hon går mot den. Joseph uppmanar henne att undvika idioter som sysslar med droger och alkohol, och istället ta ut sin frustration på säckarna i gymmet. Det är, naturligtvis, ett råd hon har svårt att följa.
Scheme Birds handlar om en liten grupp människor, främst ungdomar. Filmskapare är svenskorna Ellinor Hallin och Ellen Fiske.
”Vi kallas Scheme Birds”, säger Gemma, filmens huvudperson och fortsätter med att berätta att ”Scheme” är ett bostadsområde som inte är snobbigt.
Det handlar om ungdomar som tvingats växa upp snabbt, ungdomar som är i stort behov av stöd men knappt har något.
Det finns gott om filmer om fattiga områden med människor vars liv är präglade av våld och missbruk, men något som gör att Scheme Birds sticker ut är delvis hur nära filmskaparna kommer sina huvudpersoner. Vi får vara med när Gemma och hennes pojkvän Pat ligger och sover. Vi kan höra hur de andas. En annan sak är att den har ett ovanligt lugnt tempo. Det finns en stillhet i fotot och scenerna, ofta i skarp kontrast till huvudpersonernas dramatiska liv. Vi får nog se mer skratt än gråt, mer leenden och ömhet än hat och bråk.
Henrik Johansson