En sak som aldrig slagit mig tidigare när jag läst Maksim Gorkijs Min barndom är huvudpersonen Aleksejs underliga förmåga att känna nyanserade dofter. Vid ett tillfälle blir han piskad med en videkvist av sin morfar så att blodet skvätter. Ändå har han sinnesnärvaro nog att notera att morfadern luktar ”ättika, svett och stekt lök”. Vid ett annat tillfälle går han förbi en katedral där en hop tiggare trycker mot kyrkporten och vädrar en unken doft av ”gräslökspirog”. Min barndom gavs ut 1913 och anses som en av världslitteraturens stora klassiker. Sådana finns det många av – men få är så levande som Gorkijs självbiografiska skiss. Detta beror till stor del på sinnligheten jag just beskrev. Gorkij kan verkligen måla med språket – få läsaren att rysa av den rödskimrande himlen och lida av den bottenfrusna stämningen i ett inrökt kyffe. Därför är det också en läst klassiker: bara under 2000-talet har den kommit i tre nyutgåvor på svenska. I dagarna publiceras ytterligare en av Modernista, i Elsa Westers klassiska översättning.

Boken handlar om Aleksej som ”adopteras” av sina morföräldrar när hans fader dör. Egentligen händer inte så mycket efter det. Han sitter på den ljumma ugnshällen och lyssnar på mormodern, han letar lump och börjar skolan. Emellanåt piskas han av den bittra morfadern. Trots detta är det en oavbrutet fascinerande bok som levandegör det ryska fattiglivet i 1800-talets slut bättre än någon etnologisk studie. Men det är inte bara sinnligheten som animerar berättelsen utan även författarens stora humanism. Karaktärerna plågar varandra konstant, men Gorkij har alltid en mild blick på dem. Till och med den deklasserade morfadern får något försonande över sig när Gorkij låter ett förklarande ljus falla över hans situation.
Särskilt intressant är boken i ett svenskt sammanhang. Min barndom är nämligen den mest betydelsefulla romanen någonsin för proletärförfattarna. Fridegårds bittra torpare är som karbonkopior av Gorkijs livegna och Ivar Lo:s tandlösa statare tycks ha tågat rätt ur kåkstäderna i Nizjnij Novgorod. När man läser boken är det lätt att förstå varför de inspirerades av hans stil. Boken har något oanfrätt över sig, som om tiden varken kunnat släcka ljuset i gestalterna eller sudda ut svärtan i miljöerna.
Rasmus Landström
Klassiker. Maksim Gorkij, Min barndom, Modernista 2020.