Sedan jag var barn är jag van vid att det kommer vatten när jag vrider på kranen. En självklarhet som jag aldrig behövt ägna en tanke. Stunder då det varit avbrott har gått att hantera, även om jag för det mesta sagt att avbrottet kom olägligt. När vattnet kommit tillbaka har problemet snart varit glömt, idag kan jag inte påminna mig när det senast tröt i ledningen.
Många har problem med vattenförsörjning, för att inte tala om hur det ser ut på andra håll i världen. Men jag, som bor i en medelstor svensk kommun med fungerande service, har knappast skäl att klaga. Vi lever på en av jordens gräddhyllor, en stor del av världens befolkning har inte tillgång till rent vatten.

Nu kommer rapporter att vatten kan bli en bristvara, grundvattnet har sinat efter vintrar med otillräcklig nederbörd. Med tanke på allt gnäll över regniga somrar och att många rest till sydliga breddgrader för att åtminstone få se solen en semestervecka låter det nästan osannolikt.
Det sägs att vi riskerar att få leva en sommar med den värsta torkan på hundra år. Kommuner har redan infört bevattningsförbud och pressen delar ut goda råd hur vi ska förhålla oss till att leva med nya, vattensnåla betingelser.
Lyssnar någon på varningsorden? En och annan bryr sig. Jag har en tidigare arbetskamrat som skaffat vattendunkar och lagt upp ett reservlager med sådant som kommer att behövas när krisen är här, som det hette när vi senast talades vid. Men hos många försvinner nog myndigheternas varningar i det allmänna surret, om de ens hör dem. Man kommer inte att bry sig förrän det väser i vattenkranen och det enda som sipprar ur den är lite efterdropp.

Utan att vara miljömupp får jag en känsla av att en del, precis som Donald Trump, ser klimathotet som ett politiskt utspel. Men vintrar utan snö och kyla, smältande isberg vid polerna, översvämningar som driver folk på flykt och andra rapporter om förändringar i naturen är realiteter, inte politiskt käbbel.
Jag hinner nog undan innan konsekvenserna av det vi än så länge bara kan ha aningar om blir realiteter, men barn och barnbarn får med största sannolikhet leva med försummelser som skapats av några generationer som gått före dem.