Läsningen av Dorothe Elmigers roman   Från sockerfabriken påminner mig om ett citat av Eyvind Johnson:
”Man tror mest på ett verk innan man börjat det, därför det ännu har obegränsade möjligheter, och man tror minst när man kommit en bit in i det, därför att man måste lämna så mycket tillbaka,    så mycket som inte får plats annat än i ens eget huvud.”
Från sockerfabriken tycks mig som ett försök att inte begränsa en bok till snäva regler för hur en
roman bör se ut.
Att behålla de obegränsade möjligheterna. Författaren hade
kunnat kalla boken för en essä eller en rapport, men i och med att hon kallar den en roman skapar hon en osäkerhet, en spänning i mig som läsare, om vad som är fakta och vad som är fabulerat.

Men bara för att Från sockerfabriken saknar en klar berättelse, och också handlar om bokens tillblivelse, innebär inte det att den utgör ett stillöst, osorterat rabblande av alla de influenser, infall och referenser som dyker upp i skapandet. Detaljer och scener är noggrant utvalda och hon rör sig med lätt fot mellan dem. Med lätt fot, men inte utan besvär. Som att gå i en snårskog med sammetsbyxor, få följa de röda trådarna, med berättarens ord.

Historien om Werner Bruni, Schweiz första lottomiljonär, fastnar hos mig.
Hur hans plötsliga frihet rann honom ur händerna och hans tillhörigheter, som souvenirer från resor till varmare länder, auktioneras bort. Kanske för att den påminner mig om träskulpturer och bonader hos släktingar och bekanta, från tiden innan man kunde beställa hem allting via dator från Wish. Jag tänker på de saker min morfar hade med sig hem från sin tid som FN-soldat i Gaza, tyger min pappa hade med sig från Liberia. Fysiska föremål, en beduinsk kamelsadel, som både var ett minne, en dröm och ett bevis på att man faktiskt varit där. Det tragiska i berättelsen: hur drömmen om lottovinsten blir sann men samtidigt skapar en klyfta mellan honom och hans egen klassbakgrund: han blir ett svart får bland andra arbetare.

Från sockerfabriken är något av en vandring mot ett sockerberg som hägrar i horisonten. Sockret, begäret efter makt och njutning, knyter ihop sidorna, som båtar över havet.
Henrik Johansson
Roman. Dorothee Elmiger, Från sockerfabriken, översättning Nik Ruth Persson, Nirstedt/litteratur 2021.