Ett brädspel om livet som springvikarie

Nr 2/2022

Sällskapsspel. Springvikarierna är utgivet av Vildhallon och kan köpas via deras hemsida.

I vår familj spelar vi extra mycket brädspel i samband med ledigheterna. Den här julen stod ett nytt på bordet. Ett spel som handlar om livet som osäkert anställd, springvikarierna. Som spelare ska du få ihop pengar till hyran utan att gå in i väggen av utmattning.

Spelet är skapat av Felix Falk och illustrerat av Max Gustafson. Gustafson tillhör Sveriges främsta satirtecknare och har en tydlig udd mot nedskärningspolitik och en allt tuffare arbetsmarknad.

Man kan vara från två till sex spelare, det tar max en timme och åldern är angiven till 12 år och uppåt. Dottern är bara nio, men efter en provomgång är hon med på noterna och klarar sig bra. Som spelare väljer vi varje drag, varje dag, hur desperata vi är efter jobb, och den desperationen påverkar vår hälsa, att ständigt kolla mobilen och vara på helspänn tär på psyket. 

Kroppsarbete betyder att man betalar med sin kropp för att få lön, för att citera arbetarförfattaren Stig Sjödin. Spelaren måste välja, måste vackla, när ska man välja hälsan före lönen, och när ska man välja lönen före hälsan. Alla spelare börjar på samma plats, med sin pjäs på Hälsoplanen, och tar sig sedan uppåt eller nedåt, beroende på hur ens hälsa är. Längst ner finns den välkända väggen. Går man in i den har man förlorat.

Efter att ha valt hur desperat man är efter jobb just den dagen drar man ett jobbkort per spelare. Mest desperat väljer först och ibland kan man klämma in flera jobb på samma dag. Jag påminns om hur det var att jobba natt på bageri för att på morgonen bli upplockad för att samla in möbler för Emmaus. Det tär, men ger mycket pengar snabbt. Jobben är i branscher som är präglade av osäkra arbetsvillkor, hemtjänst, förskola, restaurang, lager och cykelbud. Alla är osäkra, men villkoren varierar. Det är lögn i helvete att tjäna bra pengar som cykelbud.

Efter jobbkorten är det dags för händelsekort. Man kanske tappar mobilen i golvet (och förlorar pengar), eller får en chans att snacka skit om chefen (plus i hälsa). Här känns spelet väl präktigt ibland, att tröstäta choklad ger minus både i pengar och hälsa.

Under tiden som spelet pågår känns det otroligt svårt att klara både hyran och hälsan. Det är ett gott betyg, spelet lyckas förmedla den stress och oro som finns i springvikariernas liv.

När vi närmar oss slutet inser vi att flera av oss faktiskt har chansen. Men spelet har inga vinnare, bara de som klarar sig och de som förlorar. Slutsatsen är: ”Gig-ekonomin har inga vinnare utom kapitalisterna”.

När det är dags att betala hyran klarar jag mig, dottern också. Men barnets mamma, som varit tvungen att ta SMS-lån, får inte ihop tillräckligt mycket. Dottern utbrister: ”Då får du pengarna som jag har över efter min hyra, så du kan bo kvar.”

Och med de orden sammanfattar hon en rimlig slutsats, de längst ner på samhällets och arbetslivets botten måste hålla ihop, inte bara för att få det bättre, utan också för att klara av vardagen.