Jag lyfter hantlar. Höger och vänster om vartannat. Upp-ner. Mina biceps arbetar. Och under tiden tittar jag på Netflix-serien Onaturligt urval. I dokumentären håller ”biohackern” Josiah Zayner föredrag om att genmodifiera sig själv. En biohacker är en slags garageforskare inom genteknik. Publiken är skeptisk. Zayner visar upp bilder på genmodifierade grisar med enorma ryggmuskler och håller samtidigt upp ett kit med allt man behöver: ett provrör med myostatinhämmare och en spruta. En man i publiken frågar Zayner varför han inte injicerar själv om det nu är så bra. Zayner blir inte svar skyldig: han sätter nålen i sin arm.

Jag har fått nys om dokumentären genom Torill Kornfeldts bok Människan i provröret. Kornfeldt är vetenskapsjournalist och har tidigare författat Mammutens återkomst i vilken hon går igenom utsikterna för att på genetisk väg återuppväcka utdöda arter. I Människan i provröret har hon tagit steget vidare till våra egna kroppar. Boken fungerar som en introduktion till ett ämne som för mig är närmast okänt. Om jag tidigare trott att vetenskapen har koll på det mesta blir det snart tydligt att vi visserligen kartlagt Antarktis och Marianergraven, men vår egen biologi kan vi mindre om.

De biohackers som behandlas i boken är ett undantag. Den övervägande delen av forskningen sker genom mer etablerade forskare, men även där finns en djungel. Experiment som är tillåtna i vissa länder kan vara förbjudna i andra. Kina ligger i framkant. De är redan idag det land som producerar flest vetenskapliga artiklar. Både Kina och USA lägger mer pengar var för sig på forskning än vad Europa och Ryssland gör tillsammans. Men de skiljer sig åt på andra sätt: experimentell medicin kan vara gratis i Kina medan samma medicin kostar hundratusentals dollar i USA.
Och det är där amatörerna, biohackers, kommer in. Med få resurser men med ett demokratiskt perspektiv. En biohacker och hunduppfödare gör sitt för att hitta ett botemedel mot hiv med argumentet:
”Jag vill att arbetarklassmänniskor ska kunna fixa sig själva.”

På Nya Zeeland vill en forskare utrota de råttor som kom med européerna. Råttorna tar nämligen livet av det inhemska fågellivet. Men i diskussionen med invånarna når han inte fram. De menar att man inte får leka med Guds skapelse. Argumentet är svagt i mina öron, då ”Gud” inte placerade några råttor på Nya Zeeland. Allmänheten hyser en osaklig rädsla som hindrar dem att ta in fakta, men samtidigt är deras misstänksamhet välgrundad: ingrepp i deras miljö som kommit ”ovanifrån” har nästan alltid varit av ondo, och den här studien är dessutom finansierad av vapenindustrin.
Klyftan mellan forskarna och allmänheten är enorm. Kornfeldts bok fyller en funktion som Netflixdokumentären inte klarar av: snarare än att dramatisera skillnader och fruktan jämnar hon ut kunskapsnivåerna.
Kornfeldt avslutar sin bok med orden: ”Det här är bara början på ett svindlande äventyr”.
Och jag kan bara hålla med.
Henrik Johansson
Vetenskap. Torill Kornfeldt, Människan i provröret, Natur & Kultur 2020.