Författaren namnger de skyldiga till faderns död

Nr 9/2019

Roman: Édouard Louis, Vem dödade min far, översättning Marianne Tufvesson,Wahlström & Widstrand 2019.
Titeln på Édouard Louis nya bok består av fyra små ord men inget frågetecken. Det är ingen fråga. Louis vet nämligen mycket väl vem som dödade hans ännu levande men dödssjuke far. Han uttalar också mördarnas namn. I vanliga fall är svaret på frågan mer abstrakt och distanserat: Kapitalismen dödade min far. Klassamhället dödade min far.
Men i denna lilla bok, bara 89 sidor, slungar Louis ursinnigt ur sig namnen:
”Hollande, Valls, El Khomri, Hirsch, Sarkozy, Macron, Bertrand, Chirac. Historien om ditt lidande bär olika namn. Historien om ditt liv är historien om de personer som i tur och ordning har tryckt ner dig.”
Fadern lider av kroniska ryggsmärtor efter en arbetsplatsolycka. Chirac och Bertrand tar bort subventionerna av hans läkemedel. Sarkozy och Hirsch tvingar med en lagändring, ett penndrag, ut fadern att jobba som gatsopare och knäcker ytterligare hans rygg. Samma sak ser vi i Sverige där Försäkringskassan tar ersättningen från svårt sjuka och friskförklarar de som läkare diagnosticerat som oförmögna till arbete.
”Tigandet var tystnadens skrik” skriver den svenske författaren Kurt Salomonson om tystnaden män emellan. Och där Louis bok slutar som en ursinnig anklagelseskrift börjar den med sonen och faderns oförmåga att prata med varandra. Fadern var fixerad vid hur en man skulle bete sig, och sonen, homosexuell till råga på allt, kunde aldrig leva upp till hans krav.
Motsägelsefullt nog avvisade fadern andra auktoriteter, och i foton och berättelser från hans unga år finner författaren en annan man: någon som dansar och använder parfym, klär ut sig till kvinna på skämt, skrattar och är glad. Med faderskapet kom en våldsam uppfattning om hur män skulle vara. Riktiga män gör inte ditten och datten.
Och det är som att fadern, när kroppen blir omanligt svag, äntligen kan släppa på sin tilltvingade manlighet, gråta och tala med sin son. Tragiskt nog kanske det är det goda med det onda.
Vem dödade min far ger en nyanserad bild av en motsägelsefull man, men också ett befriande ärligt porträtt av ett samhälle, och av politiker, som sänker skatten för de rika och trampar på de fattiga, den visar hur politiska beslut gäller människors liv och väl och inte bara handlar om statistik och budget. I all sin ilska erbjuder den hopp och visar på behov av förändring.
Henrik Johansson