Frågorna kring arbetarrörelsens uppdrag

nr 9/2022

HISTORIA. Historien om Arbetet och den sista striden, Bo Bernhardsson, Premiss Förlag 2021

1887 startade Axel Danielsson en tidning med namnet Arbetet – Organ för klassmedveten arbetarerörelse. Den lades ner 2000. Berättelsens om tidningen, och den sista tiden, finns att läsa i Bo Bernhardssons Historien om Arbetet och den sista striden som kom ut förra året. Bernhardsson och Mats Ekdahl var tidningens sista redaktörer.

Syftet med att en gång i tiden starta Arbetet, och en rad andra tidningar, var att arbetarrörelsen ville lyfta de nyheter och frågor som man själv tyckte var viktiga. Idag är vi tillbaka till första halvan av 1800-talet: inga dagstidningar ägs idag av arbetarrörelsen.

– Spelar det någon roll, frågar Bernhardsson retoriskt. Det finns ju socialdemokratiska ledarsidor och debattsidor.

Ja, nyheterna är nämligen det starkaste opinionsbildande materialet:

”Mångfalden och den politiska debatten underhålls alls inte bara eller ens i huvudsak av ledarskribenter och debattinlägg. Det handlar också om vilka nyheter som berättas och vilka som inte berättas, om vilka medborgare som kommer till tals och vilka som inte gör det.”

Bernhardsson sågar därmed uppfattning om att journalistik skulle vara neutral eller opolitisk: vad man väljer att bevaka är politiska beslut, vilka frågor man skriver om, och vilken vinkel man väljer, vem man väljer att intervjua, och vilka man väljer bort.

De debatterande avsnitten om arbetarrörelsepressen ramar in boken, men största delen består av en grundlig, och delvis snårig, genomgång av de många turerna som till slut ledde till nedläggningen. Grundtanken är hela tiden att arbetarrörelsen är Arbetets ”moraliska ägare”, problemet är kanske att arbetarrörelsen med tiden uppfattar det som att tidningen avlägsnar sig allt längre från rörelsen. Ekonomiskt sett blir tidningen ett svart hål. Och har man väl gjort om sin själ är det svårt att få tillbaka den. Trots att näringslivets ekonomiska bidrag var av marginell betydelse vid räddningsförsöken, så får Skånes Handelskammare stor makt över tidningen. Man väljer att sikta in sig på att värva ”kontorsläsare”: det misslyckas, och istället förlorar man en stor del av den skånska landsbygden.

Arbetarrörelsen har idag blivit av med det ekonomiska ansvaret för sina gamla dagstidningar, men Bernhardsson avslutar med en fråga som dröjer sig kvar i mig:

”Hur ska man få ut sin och sina medlemmars berättelser?”