Fyra livsmedelsarbeterskor i centrum

Nr 9/2020

Fri av Natsuo Kirino kretsar kring fyra kvinnor inom den japanska livsmedelsindustrin. De jobbar natt vid ett löpande band med att sätta ihop färdigrätter. Ris eller nudlar, kött eller kyckling, sås eller grönsaker. Arbetet är lågavlönat och hårt reglerat. När de kommer in i fabriken möts de av sanitetsinspektör Komada som tar bort all smuts från deras kläder med rulltejp. De byter om men innan arbetet köar de för att desinficera händerna samt få dem inspekterade. Minsta småsår gör att de skickas hem. Under de knappt tjugo år jag själv jobbat inom livsmedel och med matlagning har jag aldrig varit med om lika noggranna hygienprocedurer. Det var visserligen några år sedan, men boken kom ut i Japan 1997. Det märks till exempel genom att alla inte har mobiltelefoner. En som har mobil är den gangster och nattklubbsägare som kvinnorna efterhand hamnar i konflikt med.

För även om vi får veta ganska mycket om deras jobb, och att bristen på pengar är ett grundläggande problem, så är det inte konflikterna på arbetet som driver berättelsen framåt. Det är istället det faktum att en av kvinnorna stryper sin make. Han har slagit henne och spelat bort deras gemensamma besparingar, och hennes medsystrar hjälper till genom att stycka och göra sig av med kroppen. Deras egna nära och kära är för övrigt inte så mycket att hänga i granen heller. Styckmordet kan jag avslöja utan att förstöra överraskningen eftersom det står redan i bokens beskrivning. Styckmordet leder till nya affärsmöjligheter. Och kroppen liknas ”vid en broiler”. På natten lägger de ihop matvaror, och på dagen tar de isär kött. Människa eller kyckling.
Det ena ger mer pengar, men är också förknippat med större risk. Man skulle kunna tro att boken kretsar kring ett kvinnokollektiv som gör upp med de taskiga männen runt omkring dem, men så enkelt blir det aldrig. Kvinnornas vänskap faller isär som en styckad kropp: av brottet de utfört, men också på grund av pengarna de tjänar, och vill ha, med tanke på det grisiga arbetet. Konflikten dem emellan handlar också om hur det är att frigöra sig efter ett liv anpassat efter andra.

De senaste åren har det skrivits spaltmeter om incels – unga män  som lever i ofrivillig celibat, och som beskyller kvinnor för sin situation. Man kan säga att Kirino skriver om kvinnliga incels – självförsörjande, medelålders kvinnor som ingen vill ha sex med längre, kvinnor som längtar efter närhet, vars kroppar hungrar efter beröring. Männen kring dem vill istället ha gymnasieflickor, underdånighet och sexuellt våld.
Boken har fått både priser och kritik. En del av kritiken handlar om kvinnors våldtäktsfantasier, annat om bristande trovärdighet. Min uppfattning är att de här sakerna hänger ihop. Boken är ibland socialrealistisk och ibland absurd. Kirino vandrar medvetet på det trovärdigas gräns. Jag läser inte fantasin om att gripas tag av en våldsam, främmande man som en genuin önskan, utan snarare som ett uttryck för desperation, från en människa vars hud lider svält på kärleksfull uppskattning.
Henrik Johansson
Roman. Natsuo Kirino, Fri, Bra Böcker 2007, översättning Lars Vargö