Resan som äventyr och självförverkligande har i alla tider främst varit männens privilegium. Men journalisten och författaren Moa Matthis har skrivit en uppmärksammad bok om fyra kvinnor som trotsade konventionerna och gav sig ut i världen: Dessa kvinnor var alla självförsörjande, driftiga och drivna.

[Ur nummer: 05/2006] Samtidigt som västerländska män var i full färd med att kolonisera världen försökte en del kvinnor använda resandet för att erövra ett eget liv. Många av dem har glömts bort, men somligas spektakulära livsgärning har överlevt in i våra dagar. I boken Pionjärer och feminister (Norstedts) lyfter Moa Matthis fram fyra kvinnor som bröt sig fria, Aphra Behn, Mary Kingsley, Isabelle Eberhardt och Karen Blixen.

Kolonial litteratur
– Jag valde de fyra för att de var självförsörjande och för att de skapade sina författarskap själva. Dessutom tycker jag om att läsa det de skrev, det slår an något hos mig, och väcker frågor.
Moa Matthis började undersöka den västerländska koloniala litteraturen som hon fått upp ögonen för genom Karen Blixen och hennes påstått självbiografiska böcker om Afrika. Äventyrerskorna hon skildrar genomkorsade öknen, reste runt i Afrika, klädde sig som män och levde på sitt författarskap.
Ingen av dem ville dock placera sig i en kvinnlig tradition av resande och skrivande, något som enligt Moa Matthis kan bero på att omvärlden redan försökte avfärda dem som just kvinnor. Ingen av kvinnorna tog heller ställning mot det rasistiska koloniala projektet, och Moa Matthis tycker det är tydligt att feminismens politiska historia inte bara är ett hjälteepos.
– Det är på den koloniala scenen som bilden av vad en fri västerländsk människa och kvinna är formas, i ett djupt rasistiskt och sexistiskt sammanhang.

Ensam och rotlös
Men Moa Matthis har varit noga med att inte bara reducera kvinnorna till representanter, utan har vinnlagt sig om att göra dem rättvisa. Och hon har lärt sig mycket av dessa egensinniga kvinnors liv. Mest berörd blev hon av den kosmopolitiska Isabelle Eberhardt.
– Hennes livshistoria fascinerar mig djupt. Hon förebådar något för unga kvinnor. Redan från början är hon så ensam, och hennes rotlöshet och brist på sammanhang gör att hon känns som en modern gestalt.