Intensiv skildring av familjeliv med humor

Nr 5/2019

”En farfar som är en pappa är tillbaka i landet som han aldrig har lämnat. Han står i kön till passkontrollen.”

I Jonas Hassen Khemiris senaste roman, Pappaklausulen, definieras människor utifrån sina familjerelationer. En pappa som också är en son. En dotter som är en syster som inte lever längre. Hassen Khemiri rör sig med lätt penna från den ena karaktären till den andra. Ettåringen får en röst, den döda systern likaså. Men den relation som behandlas grundligast är mellan den återvändande farfadern och hans son.

Var och en dras med sina bekymmer och sitt förflutna. Sonen är ett kontrollfreak som är så noggrann att det blir ett hinder. Han spenderar månader med att läsa om vilken som är den bästa barnvagnen men att själv provköra faller honom inte in. Som förälder söker han bekräftelse av alla och envar. Leker med dottern för att imponera på andra. Farfadern ångrar inget, han är tydlig på den punkten, är obstinat och förmodligen har hans hälsobekymmer snarare med huvudet än med kroppen att göra. Han lutar sig mot sonen med en förkrossande tyngd. Kräver hjälp och energi utan att någonsin ge något tillbaka. Pappaklausulen är den klausul som ger honom rätt att bosätta sig i sonens kontor en månad om året. Allt ska finnas på plats när han kommer dit och han lämnar förödelse efter sig.

”Men varje gång som dom är nära att gå, är det någon som måste bajsa, någon annan måste kissa, vantar är försvunna, overaller är fortfarande blöta, fyraåringen vägrar ha något annat än shorts på sig,
ettåringen vill helst av allt krypa ut i trapphuset och spela xylofon med fingrarna på det svartmuskiga ventilationsgallret.”

Hassen Khemiri skildrar småbarnsårens stress och sömnlöshet med stor träffsäkerhet och inte utan humor. Ändå blir det för mycket. Jag vet, vill jag meddela honom. Det räcker. Jag har förstått och känner igen mig. Men det är en liten anmärkning. Jag uppskattar den lågmälda osäkerhet som präglar boken. Jag vet inte vad som ska hända härnäst, vems röst jag ska få höra. Ibland tror jag att det totala familjesammanbrottet är nära. Jag undrar om sonen ska upprepa faderns misstag i en klassisk historia om socialt arv, eller om han ska hitta en annan väg och förlåta. Det är inte deckarspännande, men Hassen Khemiri skapar ändå intensitet. Som bäst blir det när han knuffar karaktärerna mot sina egna gränser.
Henrik Johansson
Pappaklausulen, Jonas Hassen Khemiri, Albert Bonniers Förlag, 2018