MUSIK. Harmoni i diss. Eva Nykvist, Proletärkultur 2014.
”Du frågar om jag lider av åldersnoja, svaret du får är Ja.
Det är inte så lätt, vad är fel och rätt, när man blivit tant som jag. Personnummer är siffror som inget betyder, vill jag tro, men kan det vara sant? Jag vill ju inte va grå, vem är det som kommit på, alla regler så jag inte blir genant?”

Eva Nykvist sjunger om åldrande som få andra. Det är gropar, rynkor, tandemrullator och ett gemensamt, kärleksfullt åldrande. När hon tar ton hörs det ett stråk av värmländska i den varma, mörka rösten. Och det är en röst som klarar det mesta. Albumet Harmoni i Diss kom ut 2014 och det mesta av materialet har hon skrivit själv. Och även om låtarna präglas av berättande, texterna är viktiga och gärna samhällskritiska, så låter hon dem inspireras friskt av jazz och polka. Det hade kunnat vara spretigt, men då både hon och de många musikerna vet vad de gör rör hon sig obehindrat på sin egen väg, men med sidoblickar åt andra svenska vissångare.
”Ta du dina satans regler, och kör upp dem där mörkret bor!”
Åldrandet är inte det enda temat. Hon skriver delvis mer abstrakt om livet, kärleken och att hitta leendet och skrattet hos sig själv, som människa och som artist. Här använder hon sig av den symboliska ledsna clownen som gör andra glada men har svårt att hitta sin egen glädje. Men hon blir också mer konkret som i sånger som En mors funderingar och Kontorister ska inte sjunga där hon, med rätta, blir som argast i krocken med Arbetsförmedlingens stelbenta byråkrati, där en arbetslös kontorist inte får skola om sig och sjunga i kör.

Att kunna göra bra covers, och att välja dem som passar till ens album, är en svår talang som Nykvist behärskar till fullo. Både Gitte Pålssons humoristiska Krama mig nu då och Loke Nybergs Flykten från Sverige klarar hon med bravur. Flykten från Sverige sticker ut. Den är över 13 minuter lång och handlar om ett påhittat, framtida Sverige som blir ockuperat av främmande makt. Berättaren tvingas fly med sin familj och det är svårt att inte känna flyktingens sorg och desperation pocka under ögonlocken.
Albumet är producerat av Michael Thorén och Bernt Andersson, den senare har även arrangerat samtliga spår och bidrar med allt från körsång till piano till munspel.
Henrik Johansson