När livsmedelsarbetarna världen runt organiserade en konsumentbojkott mot Coca-Cola framstod det för många som ett nytt fackligt kampmedel. I själva verket användes konsumentbojkotten som stridsmedel redan under fackföreningsrörelsens barndom kring förra sekelskiftet.

[Ur nummer: 02/2002] För 100 år sedan, på hösten 1902, inleddes en konsumentbojkott mot ett bryggeriföretag i Göteborg, som förbjöd sina anställda att bilda fackförening och vägrade att teckna kollektivavtal. Denna strid kan vi följa i grå-stensarbetaren Johan Alfred Westbergs unika dagbok.
Den 27 september skriver Johan Alfred i dagboken:
”Deltog i uppbördsmötet samt Nykterhetsklubbens möte. På det senare behandlades en skrivelse från Bryggeriarbetareförbundets Göteborgsavdelning om åtgärders vidtagande på de bryggerier som motsätter sig organisationen. Klubben beslöt för sin del, om de två övriga klubbarna var för detsamma, att bojkotta Börjessons tunnöl, om disponenten ej skriftligen erkänner för-eningsrätten.”

Alkoholproblem
Dagboksförfattaren Johan Alfred hade haft problem med spriten och först gått med i en nykterhetsloge inom IOGT. Men där kände han sig inte hemma, eftersom IOGT då hade en religiös, frikyrklig karaktär och han själv var ateist.
I stället hade han varit med om att bilda nykterhetsklubbar inom fackföreningsrörelsen. Det var i dessa klubbar som bojkotten mot det föreningsrättskränkande företaget startades. Det ”tunnöl” han nämner motsvarar närmast dagens lättöl.
Disponenten för Börjessons bryggeri avvisade kravet på föreningsrätt för sina anställda, och en kommitté utses i de fackliga nykterhetsklubbarna för att vidta åtgärder. Johan Alfred väljs till sekreterare i kommittén och blir snart den mest drivande kraften. Den 28 oktober skriver han i dagboken:
”Slutade arbetet på middagen för att i sällskap med Bryggeriarbetareförbundets ordförande, Jaensson, samt ombudet för Brödraklubben, besöka bryggeriägaren för L Börjessons bryggeri, A F Johansson. Han ville ej ingå i svaromål angående föreningsrätten för sina arbetare. Förbjöd agitationen bland dem. Vi ansåg underhandlingarna avbrutna. Besökte Eriksbergs bryggeri för att få detta tunnöl i marknaden istället för L Börjessons. Resultatet lyckades förträffligt. Även infann vi oss på Emiliedals bryggeri men träffade ej disponenten.”
Det fanns vid den här tiden flera bryggerier i Göteborg utöver dem som Johan Alfred nämner  här, till exempel de senare mera kända Pripps och Lyckholms.

Kaféer mötte ölmärke
Arbetet med att organisera bojkotten är snart igång. Den 29 oktober skriver Johan Alfred:
”Var närvarande på kommitterade för de samverkande nykterhetsklubbarnas möte. Beslöts att trycka frågecirkulär till kaféinnehavarna med uppmaning att införa Eriksbergs tunnöl istället för L Börjessons.”
Många kaféinnehavare ställde sig på arbetarnas sida, eller beslöt att byta ölfabrikat för försäljningens skull. Men då drabbades arbetarsidan av sitt första bakslag. Den 6 november skriver Johan Alfred: 
”I dag erhöll jag genom Gedda (disponent för Eriksbergs bryggeri) personligen kännedom om att bryggeriet återtog sin förbindelse att brygga tunnöl. Som skäl anfördes att de icke kunde brygga tunnöl utan att göra förluster, på grund av att de som efterbrygg skulle erhålla flera hundra halvankare svagdricka. Alltsammans var enligt fackmäns utsago en hopdiktad lögn. De hade enligt uppgifter ställt sig solidariska med L Börjessons bryggeri.”

Arbetsgivare slöt sig samman
Det inträffade var typiskt för utvecklingen på arbetsmarknaden i stort vid den här tiden. Trots att arbetsgivarna predikade ”frihet” (från organisationer) och individuella uppgörelser mellan företag och enskilda anställda slöt de sig själva samman mot arbetarna. Just detta år bildades Svenska arbetsgivareföreningen, SAF.
Bojkottkommittén mot Börjessons bryggeri fann dock på råd. Johan Alfred skriver:
”På kvällen avhöll kommittén extra möte genom detta oväntade hinder. Kommittén beslöt att efterhöra tunnöl från Alingsås.”
Redan dagen därpå kan Johan Alfred rapportera att det är öl från Alingsås på gång:
”På kvällen avhölls gemensamt möte med klubbarna jämte övriga konsumenter av L Börjesson varor…Bryggeriidkare Andersson från Alingsås var närvarande på mötet samt lovade tillhandahålla varan.”
Veckorna därefter följde ett intensivt arbete för att se till att ölet från Börjessons ersattes på kaféer och i butiker av Anderssons från Alingsås. Som exempel kan vi citera Johan Alfreds redogörelse för sitt dagsverke söndagen den 16 november:
”…Skrev sedan förslag till skrivelse till direktör C Andel med förfrågan hur han ställer sig gentemot Alingsås tunnöls införande på maltdrycksaffären på Postgatan. Förslag till cirkulär om att L Börjessons varor förklarades bojkottade.
Kl 1/2 6 var jag på bryggeriarbetarnas möte och redogjorde för bojkottningskommitténs arbete. Kl 6-8 em besökte jag och Robert Andersson kaféidkare i Haga, som tillhandahåller tunnöl, och omtalade att ombytet sker på onsdag.
Sedan var dagsverket slut.”
Den 19 november engagerade Johan Alfred Göteborgs arbetarekommun, där han var styrelsemedlem, i bojkotten:
”Kl 10-3/4 11 kommunstyrelsens möte, vilket förklarade sig solidariska med N. Klunn (företrädare för bryggeriarbetarna) och för sin del beslöt förklara L Börjessons varor bojkottade.”
Johan Alfred och hans kamrater i bojkottkommittén gjorde besök i butiker och kaféer för att kolla effekten av bojkotten. Här ett exempel från den 5 december:
”Kl 6-8 em var jag och kamraten Joh. Andersson i Maltdrycksaffären på Postgatan för att undersöka verkan av bojkotten. Resultatet var gott. Under dessa två timmar såldes cirka 6 flaskor öl och 4 muggar tunnöl.”

Ogifta serveringsflickors vigsel…
Trots det intensiva arbetet för bojkotten tog sig kommitténs medlemmar tid att roa sig. På juldagen skriver Johan Alfred, som var en spjuver och kvinnokarl:
”Gjorde huvudsakligen krogrund på de kaféer där tunnöl serverades. Jag skrev protokoll över dagens förhandlingar. Iföljd av att vi bildade en byrå, som hade till uppgift att sammanviga samtliga ogifta serveringsflickor med byråns medlemmar. Detta verkställdes hos Lager, Stråle, Håkansson, Lundgrens och Backus. Ordförande var B A Larsson och byråns pastor undertecknad.”
I sina sammanfattande kommentarer över det gångna året konstaterar Johan Alfred att arbetarna ”genom sitt eniga uppträdande kunde föra en vara (tunnölet) helt ur marknaden iföljd av bryggeriägarens för höga tankar om sin egen maktställning. Här har visats att arbetarna är en faktor som man måste räkna med. När sådana resultat visas är det ett nöje att arbeta.”
Bojkotten mot Börjessons bryggeri kom att vara i hela fyra år. Från och till under dessa år gör Johan Alfred anteckningar i dagboken om striden. Måndagen den 19 november 1906 kan han äntligen konstatera: ”Gemensamt möte med samtliga klubbar i och för den Börjessonska bojkottens avblåsande som pågått jämnt fyra år. Bryggeriinnehavaren herr A F Johansson har erkänt föreningsrätten för sina arbetare.”

Dyrköpt kompromiss
Cirka en månad senare erkände SAF för-eningsrätten i den så kallade ”decemberkompromissen”. Priset som arbetarsidan fick betala var högt: erkännandet av paragraf 23, senare 32, i SAF:s stadgar, vari arbetsgivarna förbehåller sig rätten att ”leda och fördela arbetet samt fritt anta och avskeda arbetskraft”. Denna arbetsgivarnas självpåtagna makt naggades i kanten först med arbetsrättsreformerna på 1970-talet.
Föreningsrättskränkningar förekommer dock fortfarande i Sverige och – i stor utsträckning – internationellt.