Tony Samuelsson: Kriget sett genom en 13-årig nazistflickas ögon

Nr 7-8/2019

En av årtiondets bästa romantitlar var det, Vibeke Olssons Molnfri bombnatt. Den kom ut 1995 och var en senkommen förlängning på hennes allra första böcker från mitten av 70-talet. I romanens början hör den åldrade änkan Hedwig Johansson ett gäng skinnskallar skråla Sieg heil på gatan utanför sitt fönster på Södermalm. Hon förs tillbaka till sin ungdom i 1930-talets Tyskland när nazisterna skrek samma sak på gatorna i Mainz.
Som ung flicka gick Hedwig med i Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet för flickor efter att nazisterna tagit makten. Då hette hon Hedwig Mauer. Hon förälskade sig i en SS-man som kom att tjänstgöra i Dachau, dit nazisterna hade sänt Hedwigs socialdemokratiske pappa. En molnfri bombnatt fick Hedwig veta vad nazisterna gör på ställen som Dachau och Auschwitz av sin SS-man. Hon kan förstås inget göra men det blir till en livslång skuld för henne. I Sverige är hon många år senare pensionär och socialdemokrat men då på 30-talet valde Hedwig att bli nationalsocialist, för att hon trodde på Hitler och var förälskad. Detta visste inte ens hennes svenske man som var facklig ombudsman.

Vibeke Olsson var tidigt ute med att behandla nazismen och krigstraumat, fast från en annorlunda synvinkel. Hennes debut Ulrike och kriget (1975) handlade om den tyska flickan Ulrike, ideologiskt skolad och uppvuxen under Hitlerepoken. Kriget sett genom en 13-årig fanatisk nazistflickas ögon, och till slut också freden, men framför allt, vad en brutal diktatur gör med människor. Ulrike tror blint på nazipropagandan och slutsegern. Hon anger grannar för Gestapo, för Hitlers rike utstår hon svält, kyla och bombangrepp.

Vibeke Olsson är dotter till legendariske journalisten och reportern Jan Olof ”Jolo” Olsson, främst känd för tv-serien Någonstans i Sverige, 1973. Vibeke var bara tonåring när hon ungefär samtidigt med pappans tv-serie om beredskapsåren började skriva om en ung flicka formad av nazismen. Det är faktiskt något enastående.
Kanske hade hon läst Stig Dagermans Tysk höst som skildrade den svältande tyska befolkningen i ruinhögarna som vanliga människor. Fick man hysa medkänsla med folket som drivit fram nazismen och startat ett världskrig? Fick man försöka förstå nazister?
Nej, det fick man inte. Men det måste man våga, för vem som helst, också svenskar, kan förföras av blind tillit och driven propaganda, som Ulrike och Hedwig. Molnfri bombnatt var på så sätt ett skarpt inlägg mot 1990-talets främlingshat och nynazism som fick fäste också här. Trots välfärd, demokrati och starka folkrörelser.
Häromåret belönades Vibeke Olsson med Ivar Lo-priset för sina historiska arbetarromaner om den troende, folkrörelsekvinnan Brickens strävanden efter ett bättre liv. Det börjar med Sågverksungen, året är 1879. Genom den 11-åriga ströflickan Brickens livfulla ögon ser vi den första organiserade strejken bryta ut i Sverige. Hon bor i en kasern med mamma och pappa. De är hungriga ibland men de svälter inte, det är skillnad, inpräntar mamma Frida, som förlorat tre barn under tidigare missväxtår.

På våren stannar sågverken i Sundsvallstrakten, också på Svartvik där Brickens pappa jobbar. Sågverkspatronerna har sänkt arbetarnas redan låga löner för att sko sig själva.
Strejken varade i tio dagar och slogs ner med militär men sammanhållningen var ett avstamp mot en starkare fackföreningsrörelse.
Det finns sex läsvärda böcker om Bricken, i den senaste fyller hon femtio. Året är 1918, hon har blivit änka och har som sin mor förlorat flera barn. Barn och barnbarn kommer till det enkla hemmet i Svartvik för att fira henne.