Lätt att relatera till ung tjej som tycker hon är sämst

Nr 6/2019

Serie. My Palm, Festens charmigaste tjej, Galago 2018.
”Varför är det lättare för mig att göra saker som jag inte vill, än att göra saker jag vill?”
Från att vara arton och okysst för vi följa My Palm under sju svåra år av ångest, kassa jobb och kassa killar. Sämst på jobbet och fullast på festen.
Det är ändå roligare än det låter i hennes seriebok Festens charmigaste tjej, och någonstans går det självbiografiska till att beskriva en generation och ett samhälle.
Tydligast kanske det blir i mötet med terapeuten, eller är det psykologen, som helt missar vilken nedbrytande effekt det stressande call-center-jobbet har på huvudpersonen och istället, likt Freud, vill gräva i familjerelationerna och rollen som storasyster.
Huvudpersonens väg framåt är lätt att relatera till: hon tycker hon är sämst på allt, känner sig ensam och oälskad, samtidigt som hon inte vågar ta initiativ för att skaffa den efterlängtade kärleken, efterhand dricker och dansar hon till sig mod, hånglar, får ångest för att hon inte haft sex, super sig modig igen, har sex, skaffar jobb, tröttnar på jobb.
I allt det här är det avsnittet, Sämst på att sälja, om arbetet och jobbångesten, som utspelar sig på callcentret StarSat, som berör mig mest.

Hon klarar inte av det uppskruvade tempot, hon är, så att säga, för mänsklig och känslig. Slänger inte på luren i örat på den skällande kunden trots att samtalet drar iväg till 40 minuter. Hon klarar inte av att övertala folk att köpa sånt de inte vill ha. Det som egentligen borde hedra henne är på arbetet en belastning.
”Tillfälliga jobb, tillfälliga boenden, tillfälliga relationer.” Palm sammanfattar med några få ord livet för en stor del av Sveriges unga. Inget fast jobb, svårt att få bostad, andrahandskontrakt och timanställningar. Här hade det kunnat vara en tröstlös cirkel, ett ekorrhjul men det finns en fast punkt i tillvaron. I många andra, äldre, böcker är det familjen eller hembygden.
För festens charmigaste tjej är det bästa kompisen Judith, som i sitt obetalda och obetalbara lyssnande är långt större stöd än terapeuten (som ser antidepressiv medicin som det rimligaste alternativet).
Judith utgör ett kravlöst bollplank att skratta och fika med när världen, jobbet, killarna suger.
Och deras relation får också huvudpersonen att fråga sig om man verkligen behöver ha en partner, och vem som bestämt det?
Henrik Johansson