Lättläst Steinbeck lämnar en hel del tankar efter sig

Nr 1/2020

Roman: John Steinbeck Buss på villovägar, översättning av Hans Bergström, förord Per-Olof Mattsson, Lindelöws 2019.
Flera av nobelpristagaren John Steinbecks böcker utspelar sig i Kalifornien, så även Buss på villovägar, som kom 1947 och nu har nyöversatts till svenska av Hans Berggren. Förordet har Per-Olof Mattsson skrivit och det avslöjar kanske så mycket att det borde läsas efter boken istället.

Juan Chicoy är mekaniker och busschaufför och kör en egen liten sträcka som inte trafikeras av de stora Greyhoundbussarna.
Det passar bra att resan blir kort, de längsta sträckorna som de många karaktärerna färdas i romanen sker nämligen i deras inre. Chicoy buss, ”Sweetheart”, är inte bara själv på villovägar, till stor del befolkades den också av resenärer på
villovägar. Det är den splittrade medelklassfamiljen på semester, Juan själv, den bittre gamla mannen som både vill och inte vill med, strippan som fungerar som magnet för alla män som kommer i hennes väg, krigsveteranen som nu är försäljare, den finnige mekanikern och servitrisen som nyss sagt upp sig och är på väg mot Hollywood och kärleken Clark Gable. Steinbecks bok handlar snarare om karaktärerna än om själva resan – bussturen används snarare som ett sätt att dra fram deras konflikter till ytan, både mellan varandra men också deras egna inre motsättningar. Det handlar om drömmar och ambitioner kontra hopplöshet, undertryckt sexualdrift som riskerar att explodera, om att vara respektabel, en lady, eller om att söka sin egen lycka istället för att ställa upp på andras förväntningar.
Juan brottas med en vilja att bryta upp från det invanda, att leta sig tillbaka mot barndomen i Mexiko, och nog förstår man honom när han vill lämna både buss, fru och passagerare.
En smula elak är han när han låter passagerarna leka demokrati vid ett avgörande skede i handlingen.

Av den här beskrivningen skulle man kunna tro att det är en platt självhjälpsbok om att förverkliga sig själv och att följa sina drömmar. Men så lätt är det aldrig hos Steinbeck. När man står där på gränsen till det nya livet framstår det inte som lika lockande som i dagdrömmen, och nog har plikten och de invanda spåren sin charm?
Hur Juan Chicoy och passagerarna gör får den som läser boken veta. Det är en bok som är lätt att läsa, men lämnar en hel del tankar efter sig.
Henrik Johansson