Lika oförutsägbart som vackert om en trailerpark

nr 10/2019

Pearl, 14 år, bor i en bil på en trailerpark i Florida med sin alltför snälla mamma. Det är den enda bostad hon någonsin haft, och den enda familj hon har. De klarar sig hjälpligt: skrubbar Mercuryn invändigt för att hålla möglet stången, sprejar insektsmedel för att inte bli uppätna. Vapen är en del av deras liv, oavsett om de vill eller inte. På dagarna letar hon och den enda vännen,
April May, skatter på soptippen. På kvällarna skjuter männen alligatorer i det angränsande träsket.
Med de är också omgivna av något annat, om inte kärlek så kanske omtanke. Mitt bland vapnen och våldet finns det empati. Man delar på det lilla man har: den som jobbar på sjukhus tar med sig medicin och plåstrar om, de som lever på samhällets botten tyr sig till varandra, fosterbarn och flyktingar håller ihop. Och rädslan riktar sig snarare mot myndigheterna och socialen och inte mot männen med vapen.
Till deras trailerpark och den alltför snälla mamman kommer den stora stygga mannen. Mamman, i sin romantiska kärlek till kärleken, och med sin oförmåga att sätta de gränser som så tydligt behövs, tar in honom i bilen och deras liv. Pearl blir allt mer hemlös. Med den utgångspunkten har författaren, Jennifer Clement, skapat vissa förväntningar om tragedi och elände. Men det här är inte en bok som man vet var man har. Inte så att allt vänder och blir lyckligt men det är en bok som inte upphör att överraska mig under läsningen. Språket är också lika oförutsägbart som vackert. Det till synes enkla språket skapar en känsla av saga, av något som går utöver den brutala realismen i träskens och kulornas Florida.
En bit in i boken tänker jag att alla olyckor beror på män, och all omtanke kommer från kvinnor, men så lätt blir det aldrig hos Clement.
Handlingen finns där även om den inte driver boken framåt, snarare är det vapnens våldspotential som skjuter romanen framåt.
Genom boken fortsätter de två strömmarna att flyta: kärlek och vapen, lika ofta hopflätade som sina motsatser. Man kan säga att det handlar om vad fattiga männi-skor är beredda att göra, men lika mycket om hur fattiga människor alltid finns där för varandra: inte alla, hela tiden, men tillräckligt många och tillräckligt ofta för att näsan ska hålla sig över vattenytan.
Och att man trots allt ska våga hoppas.
Henrik Johansson

Roman. Jennifer Clement, Gun. Love, översättning Niclas Hval, Albert Bonniers förlag 2019