När Kristina Sandbergs ”Ta itu” först publicerades retade sig många på den depressiva tvåbarnsmamman Maria. Nu ges boken ut igen och tycks vara den självklara fortsättningen på författarens hyllade trilogi om arbetarflickan Maj.
– Det är bra att boken provocerar, säger Kristina Sandberg.
En tvåbarnsmamma får inte bryta ihop. Men det är precis vad Maria gör i boken ”Ta itu”. Hon vill göra något av sitt liv och börjar studera på deltid, men omgivningen förstår inte poängen. Krav från alla håll äter sig in, tills hon slutligen blir allt mer deprimerad.
– Maria berättar i jagform men hon har inget språk för sitt eget livsöde, säger Kristina Sandberg och menar att det här en tyst bok jämfört med hennes pratigare trilogi som inleds med ”Att föda ett barn”.
Där skildras arbetarflickan Majs vardag som hemmafru. ”Ta itu” kom egentligen tidigare, första gången 2003. När den nu ges ut på nytt tycker Kristina Sandberg att Maria verkar provocera färre. Kanske för att Sandberg gjort sig känd för att lyfta fram kvinnors berättelser som hamnat i skymundan.
– Kvinnor som har skrivit om 50- och 60-talen har behövt skriva sig bort från köket för att visa att det inte endast är det som är att vara kvinna. Men Maj vill försöka lyckas med det idealet, som husmor. Så jag berättar ur ett annat perspektiv.

”Ta itu” utspelar sig under 1970-talet och Maria skulle kunna vara Majs dotter. Båda brottas med bildningskomplex, dåligt självförtroende och ångest. Ta dig samman, vill många säga. Till Maj för att hon anpassar sig, aldrig ställer krav.
– Men det var så främmande för kvinnor i arbetarklassen att tänka på sina behov, säger Kristina Sandberg.
Maria ställer sig visserligen frågan vad hon vill men når aldrig fram. Vissa missar att boken är en skildring av en depression, säger Kristina Sandberg som själv är utbildad psykolog. Attityden ”ryck upp dig” visar på en okunskap om psykisk ohälsa, funderar hon.
På sätt och vis förstår hon att Maj och Maria provocerar, de är ångestdrivna och långt ifrån perfekta mammor. Men hon vänder sig mot kravet att kvinnor ska bidra med det goda exemplet.
– I trilogin såg jag det här som en feministisk motståndshandling. Kravet på 1930-talet var att kvinnorna skulle stå för harmonin och det glada hemmet. Men det var skitjobbigt att vara den som inte fick rasa ut i ångest, ilska eller sexualitet.

”Ta itu” skrev hon efter att ha läst en hyllningsartikel till mödrarna som under 1970-talet var aktiva inom feminismen. Men långt ifrån alla var det, påpekar hon.
– Det handlar om bildning och bakgrund. I min släkt och bland bekanta hörde det till ovanligheten att vara engagerad.
Och även om Kristina Sandberg skriver i en bekännelselitteraturens tradition skildrar hon en allt tystare Maria. Även det är ett slags motstånd.
– Kvinnor förväntas vara äkta och nära. Men när de berättar degraderas deras berättelser ofta. Jämför hur Kerstin Thorvall blev läst med hur det Knausgård gör genast räknas som konst.