Mårtenssons utställning skildrar vanliga arbetare

Nr 5/2019

Det första som slår mig när jag ser utställningen På riktigt är hur nära Bertil Mårtensson kommer de han intervjuat och tecknat av.

Anledningen är säkert delvis hans lyhördhet, men också att han känt eller varit bekant med personerna i förväg. Till stor del är det nämligen arbetskamrater eller kollegor från den grafiska industrin. Men att kalla det intervjuer kanske är fel ord. Det har snarare varit samtal, skriver Mårtensson, han har inte haft ett mål eller uppsåt i diskussionerna.

Inte heller gick det, som tanken var, att sitta lugnt tillbakalutad, med en konstnärsbasker, och småskissa under samtalets gång, istället blev han ”ofta alldeles uppslukad av berättelserna och de livsdrama som berättades. Det berättade överträffade mina vildaste fantasier. I den gråa slitsamma vardagen. Igenom lycka och sorg blev de alla hjältar för mig.”

Berättelsernas ursprung är de mellan 2 och 4 timmar långa samtalen som sedan kokats ner tills bara det mest kärnfulla är kvar. Det handlar ofta om arbete, men också om fritid, barndom, livet i stort eller resan till Sverige. De intervjuade kommer från fyra olika kontinenter. Från början var tanken att berättelserna skulle kompletteras med fotografier, men då Mårtensson satt på Möllevångstorget och väntade på en fotograf som inte dök upp bestämde han sig för blyertsteckningar istället. Han började måla i gymnasieåldern efter att ha hittat sin fars målarstaffli.

Mårtensson menar att gestaltandet i På riktigt är en form av brukskonst. Dels måste bilden ha en viss porträttlikhet och samtidigt ska den för honom ha en karaktär som motsvarar bilden han fått genom mötet med berättaren.

Bakom utställningen finns en tanke om brist: att vanligt folk, arbetare, inte syns eller hörs varken i kulturen eller i medierna.

Mårtensson hade fått arbetarrörelsens kulturpris och skulle hålla tacktal i Folkets Park i Malmö på första maj 2017 och stod och smakade på meningar som ”Vi vanliga arbetare måste också synas och höras …” Han snubblade på orden.

Mårtensson skriver ”Jag identifierade mig inte helt självklart som arbetare. Varför gjorde jag inte det? Jag hade förvärvsarbetat i tjugotalet år, jag kommer från ett arbetarhem, jag gillar arbetare och jobbar till och med fackligt. Om inte jag identifierar mig som arbetare kanske andra inte heller gör det. Vem eller vad hade fått oss att tvivla på vårt ursprung och vår hemvist?”
För mig blir utställningen ett medel mot tvivlet. Ett sätt att visa att arbetare finns och är värda att skildra.
Henrik Johansson

Relaterade artiklar