Mycket att högakta i Alakoskis bok om sin finländska bakgrund

Nr 12/2019

ROMAN. Susanna Alakoski, Bomullsängeln, Natur & Kultur 2019
Mycket att högakta i Alakoskis bok om sin finländska bakgrund
Författaren inleder nu en serie om fyra böcker om sin finländska bakgrund. Det finns mycket att beundra och högakta med denna bok. Det gäller inte minst den höga ambitionsnivån. Susanna Alakoski väjer inte från att i efterorden kalla Bomullsängeln för sitt livs viktigaste verk, vilket väl också inbegriper de tre som ska följa. Det är också tydligt att hon lagt ner mycket tid på efterforskningar och research. Initierat beskrivs livet på en finländsk bondgård i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet med sysslor som att koka lut och sätta potatis. Likaså känns skildringen av slitet i bomullsfabriken mycket trovärdig och så även säljakten. Det är uppenbart att författaren lagt stor möda på att alla detaljer ska sitta där de ska.
Romanen kretsar kring Hilda, en bondflicka som kommer ifrån en släkt där kvinnorna har stora bröst, ett faktum som ges stor betydelse boken igenom. Hon är ett så kallat oäkta barn till en mor som tappar förståndet efter förlossningen och får vad som kallas för ”stirrsjukan”. Själv blir hon också med barn i tonåren och får en son som dör efter födslen. Hon lämnar snart bondgården och får arbete på en bomullsfabrik i Vasa. Där träffar hon så sin stora kärlek och får två barn. När romanen slutar har Hilda fyllt femtio år.

Porträttet av Hilda känns äkta och genuint. Tyvärr gäller det inte de andra karaktärerna i lika hög grad. Hildas moderssurrogat Hanna-täti blir inte mer än en klurig gumma med hjärtat på rätta stället. Väninnan Helli är lika rättrådig och kämpaglad boken igenom och hennes kärlek Arvo helt och hållet skötsam och sympatisk fram till sin alltför tidiga död.
Jag har också stundtals svårt att ta till mig språket. Susanna Alakoski har som redan påpekats haft stora ambitioner och en av dem har uppenbarligen varit att skriva höglitterärt. Det är inget fel med det, men då ska det helst inte märkas att man ansträngt sig. Det gör man dessvärre lite då och då, vilket stör läsningen. Författarens sätt att skriva ihop ord blir nästan till ett manér. Varför skriva till exempel ”mostermännen” istället för ”mostrarnas män”?
Hans Falk