När boken är slut vill jag veta hur det gick sedan

Nr 9/2020

ROMAN. Lucia Berlin, Kväll i paradiset & Välkommen hem, Natur & Kultur 2019, översättning Eva Johansson.
”Jag rev försiktigt ut sidor ur tidskrifter och klistrade fast dem på väggen med ett lim gjort på mjöl och vatten, noga med att inte blöta ner texten. Tanken var att skapa ett tätt lappverk av sidor över hela stugan, från golv till tak. Sedan kunde Johnson läsa på väggarna genom hela den mörka vintern. Det var viktigt att blanda sidor och tidningar så att sidan 20 kanske satt högst upp på norra väggen och 21 längst ner på den södra.”
Johnson är en gammal malmletare som bor uppe i bergen. Lucia Berlins pappa tar med sig dottern och förnödenheter för att hjälpa honom klara vintern. I den ensliga stugan får hon sin första lektion i skapandets oändliga möjligheter. Hade malmletaren bara fått en bunt tidningar hade de snart varit utlästa, men nu måste han själv skapa berättelserna i sitt huvud, speciellt då hälften av sidorna sitter in mot väggen.
Kväll i paradiset & Välkommen hem är en tvådelad bok, där den första delen är noveller och den andra brev, foton och minnen. Historien om malmletaren tillhör den självbiografiska delen, där Berlin bland annat går igenom en del av de många platser hon bott på. Skillnaden mellan det fiktiva och det biografiska handlar mest om hur och inte om vad: det är till stor del samma händelser och samma karaktärer som beskrivs, och inte minst: samma platser. Berlins texter är fast förankrade i geografin, till den grad att miljöbeskrivningarna ibland tråkar ut mig, men även en miljöbeskrivning är något mer än linjer, blommor och färger: den säger något om det samhälle som beskrivs, om de sociala relationerna hos människorna mellan borden och buketterna.
”Rummet osade Joy Eau de Parfum och gin. I korridoren utanför moderns rum hasade gamle Damián omkring med trasor fastbunda på fötterna och polerade parkettgolvet.”
Från födelsen i Alaska, via många gruvsamhällen, till Chile och tillbaka till USA igen går familjens resor. När familjen Berlin reser söderut gör de också en klassresa uppåt. Men författaren stannar inte länge någonstans, hon har en oro och längtan i sin kropp. Det är missbruk och spontana beslut. Och i den kringflackande tragiken nedtecknar hon människor, platser och noveller. När boken är slut längtar jag inte efter mer fiktion, men är så engagerad i hennes familj och jag försöker ta reda på deras öden. Jag önskar mig ett efterord. Hur gick det för Buddy? Övervann han heroinet? Hur gick det för barnen?
Henrik Johansson