Novellsamling. Annika Norlin, Jag ser allt du gör, Weyler förlag 2020
Jag ser allt du gör är Annika Norlins första bok, men hon har skrivit länge, då framförallt till musik. Hon skriver låtar, först på engelska under artistnamnet Hello Saferide, och senare också på svenska som Säkert!. Kanske är det också därför hon väljer det kortare formatet och ger ut en novellsamling istället för en roman. Även om det i boken också händer att flera noveller knyts ihop med varandra.
I början av läsningen försöker jag undvika att jämföra hennes låttexter med novellerna, men det är svårt, främst för att hennes röst ligger kvar i mig. Trots att det inte är en ljudbok är det hennes röst jag hör. Och tonen är inte allt för olik heller. En svag brytning norrifrån, en finurlig humor i det mörka.
”Hon säger att jag är chanslös för att morsan hade en dålig karl och mammas morsa hade en dålig karl och mormors morsa hade en dålig karl, och innan dess kom vår släkt från ett träsk i underjorden. Såna här saker, menade Mary, vandrar i släkter precis som recept på tunnbröd.”

Historierna tar sin utgångspunkt i ett ganska realistiskt nutida Norrland: och befolkas av ganska alldagliga människor, udda och annorlunda i sin alldaglighet. De är som folk är mest, men ändå inte. Men det betyder inte att de är småsinta, inte alls, ganska storslagna faktiskt. Det märks att hon tycker om dem. Och deras äventyr och småbesatthet är både roande och oförutsägbar: som i Aliens vid Piteälven, där huvudpersonerna letar efter en försvunnen filmare, eller i Bekräftaren där huvudpersonen, en utbildad psykolog, bestämmer sig för att helt enkelt ge patienterna det de vill ha.
”Mamma var så trött. Pappa var så trött. Benjamin var så stökig. Det var en så jobbig dag på jobbet. Benjamin tog så mycket ork idag. Alla dagar var en jobbig dag på jobbet.
Det bästa för alla är om man är snäll.

Jaha, då utvecklar man väl en personlighet kring att vara själv och vara snäll. Det verkar vara bäst för alla och jag hade ingen annan personlighet jag var mer sugen på.”
Det är roligt, välskrivet och framförallt underhållande, men inte bara, om det nu är så bara. Här och där mellan rader finns både ett och annat som får en att stanna upp och tänka. Jag har svårt att avgöra vad det är, om det är berättelserna, miljön, karaktärerna, tonen eller något annat. Men något är det.
Henrik Johansson