Norska berättelser med en hjälpande hand

Nr 6/2018

Novell. Vinternoveller. Ingvild H. Rishøi, översättning: Stephen Farran-Lee & Nils Sundberg. Flo förlag, 2019.
”Därför att inga pengar är småpengar. Därför att din pappa inte har betalat underhåll på tre månader, märkte du inte att han inte ringde på din födelsedag, jag la dig med kronan från förskolan på, och efteråt satt jag vid köksbordet med fötterna på stolen och pannan mot knäna, han tänker på andra tjejer nu, ser du de här två tiorna och de här två tjugokronorna? De ska räcka hela helgen.”
Orden är mammans tankar, och det är genom huvudpersonernas samtal med sig själva som vi får ta del av historiernas bakgrund i Ingvild H. Rishøis Vinternoveller.
Handlingen här ovanför kommer från novellen Vi kan inte hjälpa alla, en lika sann som brutal titel, den är nu obligatorisk läsning för en stor del av Norges gymnasieelever.
Det är bra, inte bara för att novellen är utmärkt, utan för att den förklarar vad fattigdom är, vad som rör sig i huvudet på den som måste välja mellan buss och torra trosor till dottern som kissat på sig. Och även om det är en ensam mamma, i dubbel bemärkelse, som vi får följa är det tydligt att hennes och dotterns problem inte bara är deras individuella problem, utan något som gäller många andra.
Rishøis noveller handlar om människor som försöker men inte riktigt klarar av att leva i det här samhället. Inte riktigt klarar av de krav som ställs på dem, som att vara förälder eller storasyskon. Det är storasystern som måste ta föräldrarnas ansvar, det är den nyss frigivna fången som försöker skapa en relation till sin son. De har brist på tid och/eller pengar, i vissa fall brist på förmåga. Men de gör sitt bästa, trillar, tar sig upp igen, fortsätter försöka.
Det kan låta hopplöst, men är det inte, delvis på grund av den, ibland fåfänga, kampviljan hos huvudpersonerna, men också för att totala främlingar trots allt hjälper till när de finner någon i nöd. Och här kan det ibland kännas som att Rishøi skriver fram sagans lyckliga slut med jägaren som från tomma intet räddar farmor och Rödluvan, men jag ser det också som en utopisk ådra.
Det handlar inte om att någon får prinsessan och halva kungariket, det handlar om en liten räddning i stunden, om en hjälpande hand. Det är på sätt och vis att frångå realismen, eller den invanda cynismen, på ett sätt som kanske inte alltid känns trovärdigt, men som säger: Låt oss tillsammans låtsas att det löser sig.
Henrik Johansson