Oförrätter vilar som klippblock över byns invånare

Nr 10/2020

Roman. Stina Jackson, Ödesmark, Albert Bonniers förlag 2020.
Traditionellt är det stadens svärta som utgör miljön i spänning- och mordhistorier, men vad är egentligen mörkare än en barrskog om natten? Det skulle väl vara den medie- och kulturskugga där vi endast får se och läsa om folk som bor i storstäderna. Men det håller på att förändras. Genren kallas ibland för Country Noir och ett känt internationellt namn är Daniel Woodrell med böcker som Tomato Red och den filmatiserade Winter’s Bone.
Svenska Stina Jackson romandebuterade 2018 med den flerfaldigt prisbelönade Silvervägen. Och i april kom hennes nya bok, Ödesmark, som även den utspelar sig i ett norrländskt mörker. Ödesmark är inte bara bokens titel utan också den lilla, fiktiva by utanför Arvidsjaur där handlingen utspelar sig.
På omslaget står det att Ödesmark är en spänningsroman, och även om det sker ett mord så är det en sanning med modifikation. Jag skulle snarare kalla det för ett familjedrama som cirklar runt tre personer, tre generationer, av familjen Björnlund som alla bor under samma tak och styrs av den despotiske, och stenrike, morfadern Vidar. Han släpper ingen nära sin familj, och drar hem det förlorade får som går för långt ifrån hemmets härdsmälta.
Men bokens egentliga huvudperson är dottern (och modern) Liv, länken mellan morfadern och barnbarnet Simon. Genom tillbakablickar får vi följa hennes yngre jag, innan den korta nutida vårvinter där spänningshistorien utspelar sig. Hon som flytt till främmande famnar men blivit hemsläpad, hon som bestämt sig för att stanna kvar, trots övergrepp, och på grund av marken och dess minnen som hon känt sig manad att vaka över.
Ödesmark är en by där de gamla oförrätterna vilar som klippblock över människorna. Konflikter bottenlösa som myrar.
”Vidars vattniga andetag fyllde tystnaden. Klådan spred sig mellan skulderbladen. Byn låg uppsvälld och döende därute, hon kunde se röken från grannarnas skorstenar höja sig över träden, eller om det var dimman. Skogen glodde tillbaka på henne, grå och dyster.”
Jacksons språk har den märkliga förmågan att både suga in mig och irritera mig. Det är sårigt, trasigt, grått, svart, dystert och rivande. Både miljön, och en del av de bärande karaktärerna, är så negativt och stereotypt beskrivna att det stör komplexiteten. Trots det fortsätter jag läsa, vilken säger något om Jacksons kvalitéer. Hon vet hur man skriver en bladvändare.
Henrik Johansson