Ett oformulerat upprorsskri. Sverigedemokraterna, SD, får var tredje röst i Örkelljunga.
I podden Arbetarlitteratur (8/3–17) frågar sig Daria Bogdanska: ”Vilka är de som får berätta sina historier?” Vi talar gärna om sådant som oroar oss. Kommer vi att behöva gå upp på tvåskift? Finns det plats för mig efter nästa effektiviseringsrunda?
Vi har blivit så tränade i att tänka fortsatt ständig förbättring att vi glömmer bort helheten. Ett kyligt arbetsklimat splittrar folket. ”De är inte svenskar, de passar inte in”, säger Jimmie Åkesson i tv. Kanske har vi skapat ett samhälle som ingen av oss riktigt passar in i? Vi skuggas, dokumenteras och standardiseras. Det gäller att passa in i mallen.
När SD talar om hur viktigt språket är håller jag med om det. Men då handlar det även om fantasi och tolkningsförmåga. Vi måste förstå att den värld vi lever i också är en värld för våra medmänniskor. Fantasin gör ingen skillnad på vilket land du kommer ifrån. Hur ska vi lösa konflikter om vi inte kan sätta ord på dem?

SD vill omfördela resurser från utlandsfödda till svenskfödda snarare än från höginkomsttagare till låginkomsttagare. Deras skattepolitik ökar klassklyftorna. De vill uppluckra lagen om anställningsskydd. En miljard ska sparas in på folkbildningen och de ser med skepsis på politiskt inriktade folkhögskolor. Just de folkhögskolor, som spelade en avgörande roll för framväxten av vår demokrati; en hörnsten i det folkhem som de säger sig vilja värna om och återskapa.
I SVT:s Utfrågningen beskrivs den typiske SD-väljaren som en knegare.
Jag har jobbat tjugofem år i fabrik. Fyrtiofyra år och lågutbildad. Att rösta på SD vore för mig som att slå mot min egen spegelbild. Tänk så lika vi är varandra när vi vill berätta en historia. Våra berättelser måste fram och för det behöver vi ett språk.
De övriga partierna måste bli bättre på att se oss människor. Vi väljare måste ägna de kommande fyra åren åt att odla vårt språk, så att vi kan sortera våra tankar och rikta våra frågor, även om de måste ställas till oss själva, om samförstånd, delaktighet och källkritik, så att SD:s missnöjesväljare återvandrar till de partier, som oavsett partifärg fortfarande tror på och kämpar för demokratin.
Andreas Svanberg
Fotnot: Texten är en bearbetning av en krönika tidigare publicerad i Helsingborgs Dagblad.