– Har du inte märkt? sa Siriwan till mig. Har du inte märkt att Osmo är borta?
Nej, jag hade inte märkt.

[Ur nummer: 12/2004] Förut brukade jag ha flera småpratstillfällen på en dag. Tempot var lägre. Jäktet tog slut på rasten. Nu är det ofta så mycket jobb att man inte hinner ta några fem-minuter på hela dagen. När rasten kommer måste man tillfredsställa sina privata behov. Gå på toaletten, telefonsamtal, gå på kiosken, hämta kaffe, äta, läsa tidningen….
Småpratet arbetskamrater emellan har krympt till oigenkännlighet. Det är mindre skojande och stojande. Mindre skämtande och gnabbande. Mindre förtroenden och allvarliga samtal. Alla bara jobbar. Vi jobbar och håller käften!

Nya toaletter, nya vägar
Osmo brukade jag träffa i trappan ned till omklädningsrummen. Han städade där. Vi brukade byta ett ord eller två när jag klev på de nyskurade trappstegen. Men sedan en tid har det äntligen ställts i ordning flera damtoaletter uppe i verkstan och därför går jag inte längre hela vägen till källartrappan. Bara promenaden dit tar flera minuter.
Därför har jag inte märkt att Osmo är borta.
Osmo är en av alla de nitiska och plikt-trogna arbetare som byggt välfärdsstaten Sverige. Han har aldrig varit sjukskriven, aldrig varit borta. Han har jobbat och slitit och fått lön för mödan en gång i månaden. För tio år sedan blev han utrensad ut produktionen. Efter tjugo år blev han övertalig. Han blev erbjuden en massa pengar för att skriva på sin avskedsansökan som låg på skrivbordet när han ombads komma in till chefen. Efter en del överväganden skrev han på. Han fick sitt avgångsvederlag och ströks ut företagets avlöningslistor. Men Osmo kom tillbaka dagen därpå. Som städare i entrepenaduniform. Han fortsatte jobba, slita och dra. Men nu var han borta.
– Har det hänt honom något? undrade jag.
– Han är död, sa hans arbetskamrat, den thailändska städerskan och började gråta.

Vi borde tänka lite
Ingen har märkt hans frånvaro. Ingen har frågat om honom eller saknat honom. Nu går Siriwan runt och berättar för oss i oljudet bland maskinerna. Hon berättar för att hon vill att vi skall veta och för att hon tycker att vi skall tänka lite.