Ekman och Lassgård visar att Sveriges Radio behövs

En av sommarens starkaste kulturupplevelser fick jag under gräsklippningen, slyröjandet och skogsvandringarna runt Värmlandsstugan. Och under bilfärderna till lokala matbutiken och under de sporadiska turerna till kontoret i Åmål i – för oss som kan – hemmaarbetets tid.
Det har varit ett lika kärt som hisnande sällskap: Rolf Lassgårds gestaltning av Kerstin Ekmans mångbelönta roman Händelser vid vatten från 1993, en stor händelse inte bara vid vatten.
Den har lockat många med mig att lyssna. Så många är vi som färdats med läsögonen längs de febriga, lust- och skräckångande ekmanska stigarna kring jämtländska Svartvattnet och som nu återvänder med läsöronen. Många som får andra bilder och perspektiv än vid pappersboksläsningen. Vi har ju levt ytterligare 27 år.
Ekmans text är så vacker och kvävande och samtidigt klar och dunkel.
Lassgård låter den rinna genom oss försåtligt lugnt. Det omvälvande som sker i vår vardag mellan oss i vårt lilla land i norr får växa fram i läslyssnarens medvetande steg för steg, i cirklar, som efter stenar i mörka vatten.
Om det lärt mig något?
Kanske just att lyssna mer, och att Sveriges Radio är omistligt.