Personlig reflektion om livet som cykelbud

Nr 11/2022

Kortfilm. Pink Rider, regi och manus: Daniel Aguirre, producent: Roozbeh Behtaji, foto: Daniel Aguirre & Daniel Ledesma.

 

 

De senaste åren har det varit omöjligt att inte lägga märke till buden från Foodora i sina rosa jackor. Ofta på cykel eller moped. Alltid i högt tempo.

Hur är det då att jobba som cykelbud?

Någon som kan svara på det är Daniel Aguirre. Han är regissör och manusförfattare till kortfilmen Pink Rider. Dessutom ”spelar” han huvudrollen och är fotograf. Han har haft kameran på hjälmen under turerna mellan pizzerior och kunder.

Han kommer från Colombia, och när han som barn bläddrade i sin pappas fotobok blev han i det närmaste besatt av bilderna från Sverige och Norge. Snö, fjäll, midvintersol. Som tonåring började han lyssna på svensk punk och snart hade han bestämt sig för att flytta till Sverige. Men verkligheten motsvarade inte förväntningarna. I Göteborg är det långt till midvintersolens land och snön förvandlas snabbt till grå slask. Till och med punken var sämre nu för tiden. Dessutom var det dyrt att leva och pengarna höll på att ta slut. Efter en rad ”skitjobb”, som han kallar dem, blev han anställd som cykelbud. Kruxet var dock att cykel och mobiltelefon måste han stå för själv, och lönen hamnade på 70–90 kronor i timmen.

Daniel cyklar runt i ett regnigt Göteborg och övar samtidigt på sin svenska genom språkkurser, när han inte lyssnar på det klassiska punkbandet Liket lever. Raderna ”Jag vill inte bli levande begravd, jag vill inte vara någons slav” ramar in berättelsen.

Han fryser, saknar Colombia och ringer hem. Tycker han ser ut som en Pokemon i sin jacka. Folk ser honom knappt i ögonen när de tar emot maten. Det låter kanske deprimerande men är ganska roligt. Han har nämligen humor, och delar samtidigt med sig av sina tankar om livet, arbetet och att allt nu för tiden handlar om yta. Självmedvetenhet har ersatt klassmedvetenhet.

Pink Rider har vunnit ett pris som Bästa film i kategorin 27+ på Frame Filmfestival 2021.och det är också upplyftande. Det går att göra stor film med små medel. Filmen har aldrig haft ambitionen att visa upp en helhetsbild av en ny bransch, utan är snarare en personlig reflektion som ändå säger ganska mycket om den nya ekonomin.