Poetisk rapport över vården i dagens Sverige

Nr 11/2022

Prosapoetisk rapport.Journal, Elliot Baron, it-lit förlag, 2022

”Jag frågar honom hur ont han har på en skala mellan 1 och 10.”

Jag läser meningen i Elliot Barons nya bok Journal och känner igen frågan från mina egna kontakter med vården. Den är förbryllande. Hur ska man kunna svara på det? Hur vet man vad en tia är? Är det strax innan man blir medvetslös?

Men när jag kommit förbi mina frågor om den raden, den frågan, så undrar jag om vårdpersonal läser boken på ett annat sätt än vi andra. Baron svarar:

– Jag tror att folk utan erfarenhet av vårdarbete upplever boken som mörkare än vad vårdpersonal gör. Den vardagliga distansen som vårdarbetet skapar till händelserna på ett sjukhus påverkar kanske läsningen på det sättet. Till exempel tycker jag det finns vissa delar av boken som är lite roliga, även om andra kanske inte läser på det sättet.

Journal är en poetisk rapport över vården i dagens Sverige. Det är Barons andra bok. Den första, Vi kommer med hjärta hem till dig, handlade om den privata hemtjänsten. Sedan dess har Baron blivit sjuksköterska och nu är arbetsplatsen större: ett offentligt sjukhus.

För mig skapade språket i mina egna journalanteckningar en distans. De förluddigade istället för förtydligade. I Journal skapar det avskalade, och latinska, språket något annat. En blodig sagovärld där jag undrar hur man står ut med all död och smärta. Svaret kanske finns i Kjell Höglunds låt Man vänjer sig.

– Mycket blir ju vardag till slut och på något vis skapar det väl en slags distans som gör att det blir en del av arbetet. Att låta känslor rinna av är nog ett försvar som gör att det fungerar. Sedan tycker jag kollegor är viktigt i allt detta. Hjälpas åt, stötta varandra och försöka ha det roligt när det går.

”Jag försöker påminna mig om att i sängen framför ligger en mamma, en nära vän, ett syskon eller en partner.”

Framförallt en människa, tänker jag vid mötet med raderna. För vems skull, tänker jag sedan. Jag minns empatiska ord och smeksamma händer från vårdarbetare. Som fyllt en funktion när jag varit orolig eller rädd, men som patient är man också naken. Ibland är det skönt att vara reducerad till en inflammerad bukspottskörtel. Det ska väl ändå inte spela någon roll vem jag är.

Journal är en bok som vaggar in mig i ett normaltillstånd av liv och död. Det är krockar och sammanblandning mellan människor och maskiner: som att störningslarmet går när någon skrattar, som när det sitter slangar i varje kroppsöppning. Krock mellan förnuft och upphandling: som när ett par stödstrumpor kostar tusentals kronor att köpa in.

Knappt halvvägs in i boken händer något. Det blir liv och död med extra allt. ”Plötsligt kommer ett nytt virus”.

Det blir delvis en annan bok. På ett bra sätt. Tar mig tillbaka till coronas första dagar och panikkänslorna.

”Ovanför bordet i personalrummet dinglar en smiley med munkavel på. På figuren står det att man inte får prata om det nya viruset.”

Då är det en tröst att Elliot Baron kan skriva om det så skickligt i efterhand.