Prisad debutant uppfyller förväntningarna

Nr 9/2018

Roman: Liv Marit Weberg, Livet i en skokartong, översättning: Helena Stedman, Vox by Opal 2018.
”Ingen ringer längre. I alla fall inte så ofta. Men jag får ingen panik för det. Tvärtom, faktiskt. Jag vet inte riktigt varför eller om det överhuvudtaget går att beskriva, men det är i alla fall en härlig känsla.”
Det tog mig en söndag att läsa ut Livet i en skokartong av Liv Marit Weberg. Jag fastnade. Den är lättläst. Talspråk och korta kapitel som närmast påminner om dagboksanteckningar eller blogginlägg. Den är också rolig. Tidvis. Ibland är den väldigt smärtsam.
Efter att ha läst ut den googlade jag. En recensent var väldigt kluven. Ogillade boken, läste jag mellan raderna. Anledningen verkade vara att den unga kvinna boken handlar om själv verkar trivas med att sitta hemma, inte träffa andra människor och inte göra någonting. Det är provocerande. Recensenten ville ha med ångesten och oron som automatiskt borde finnas där hos någon som ”tycker det är ganska överskattat med andra människor”.
Livet i en skokartong handlar om en tjej som nyss slutat gymnasiet. Hon flyttar till Oslo för att gå på universitet och när hon, för sent, anländer till den sociala träff som inleder kursen ser hon de andra skratta och hoppa säck. Då vänder hon på klacken och går hem. Hon träffar Tore, av en slump, och är tillsammans med honom i några månader. Slutpunkten blir när hon ger honom pengar i julklapp. Bara att byta presenter fyller henne med ångest. Han klarar inte av sådana människor som hon.
Det låter förstås deprimerande men det är skrivet med en sotig humor som leder till en introvert igenkänning, hos mig och andra. Ångesten och oron finns där, men till stor del kommer den utifrån. Det är andra människors krav som får henne att må dåligt. Själv trivs hon med ensamheten. De slitna uttryck som vi tar för givna blir absurda i hennes mun. Det finns en drift med språket och de sociala konventionerna.
När CSN är slut tvingas hon ut i arbets-livet. Som krogvärdinna för ett ställe sprängfyllt med unga, hippa entreprenörer. Krocken är total. Den obehagliga, underliggande frågan är om den som själv saknar initiativkraft och social förmåga ens har något existensberättigande i dagens samhälle. Hennes chef är tveksam. Men där skolan tyvärr förväntar sig att alla är likadana är möjligheterna i alla fall lite större som vuxen.
Liv Marit Weberg fick Norska Kulturdepartementets litteraturpris för sin debut. Det förtjänar hon.
Henrik Johansson