Förlorar en karikatyr sitt värde när dess aktualitet är förbi? Vad blir kvar av budskapet när betraktaren inte känner igen de som karikeras, när det som häcklas blivit en fråga för de få som är bevandrade i ämnet? Frågor efter en genomgång av ”När gatan tog mediemakt – Pariskommunens bilder”, Arbetarnas kulturhistoriska sällskaps årsbok sedan Jan Myrdal donerat cirka 400 litografiska bilder från Pariskommunen 1870-71 till Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek.

Den folkliga protesten mot överheten har sällan uttryckts med större vrede och vassare satir än vad dessa bilder förmedlar. Det litografiska trycket gav gatans folk, som Myrdal säger, möjlighet att snabbt, billigt och enkelt gå förbi censuren och sprida sitt budskap till stora skaror. Exemplet som nämns är tecknaren som lät trycka tusen exemplar av sin satiriska bild, sålde dem till boulevardernas tidningskiosker på tjugo minuter, tryckte tiotusen till och ytterligare femtiotusen, som var spridda nästa dag. En sprängkraft som inte ens dagens medieutbud kan åstadkomma.
Så är också bilden av Napoleon III, fastkedjad vid kanonkulan och med lavemangsprutan i rocken, grov, vulgär, hatisk, precis som samlingens flesta bilder. Visst har Myrdal rätt, när han säger att de 145 år gamla bilderna angår oss.
Klasskonflikternas tid är inte förbi, än idag lever vi i ett samhälle där klass ställs mot klass. Ser vi bildernas sprängkraft i dag, förstår vi vad tecknarna avsåg?

Hans Larssons essä ger den historiska bakgrunden till Pariskommunen, han kallar texten en skiss men den är mer än så, och lika nödvändig som Jan Myrdals essä om händelseutvecklingen under kommunens korta tid samt Jan af Buréns text om kolorerade tryck.
Utan texterna skulle avsikten bakom bilderna gå förbi många idag, även om satiren är tydlig och bildspråket många gånger vulgärt. Jag är inte säker på att kunskapen om Pariskommunens korta tid är särskilt utbredd idag. Vet man inte vilka potentater som förnedras och skändas, och varför, är det inte säkert att dagens betraktare ser bildernas avsikt utan bara en förlöjligad gubbe, vilken som helst, ett svin med mänsklig fysionomi som förlustar sig bland mulliga kvinnor och blindstyren i uniform.
En kort tid tog det arbetande folket makten för första gången. Då släpptes ett bildspråk loss som varken politisk eller ekonomisk makt kunde stoppa och som ansågs vulgärt, simpelt, hatiskt. Visst behövs sådana bilder än idag.