– en novell av Erik Löfvendahl

2 april. Hans hals är lite gubbskrynklig och huvudet – som är slätrakat – ser tillplattat ut. Han har de mest vemodiga ögon (gråmelerade) jag någonsin sett. Jag tycker ibland att han ser ut som en sköldpadda.

När han ler ser han sorgsen ut; man brukar säga att somligas leenden inte når ögonen.

Han heter Andrej och är min läkare, både på Öppenvården och när jag ligger inne på avdelningen.

Häromdagen uppmanade han mig att skriva dagbok om mina tankar och känslor. Det beror förmodligen på brevet jag skickade honom för en tid sedan. När vi träffades i rum 5 på öppenvården sa han att jag verkar vara ”en skrivande person”.

”Till skillnad från …?” undrade jag och lät frågan hänga i luften.

Han blev eftertänksam.

”Till skillnad från de flesta”, svarade han med ett vemodigt leende.

I brevet berättade jag om det nya Sverige, om att fler och fler verkar sympatisera med Sverigedemokraterna.

De ökade flyktingströmmarna, bland annat på grund av IS, som tycks gynna populister som SD, men också öppet nazistiska partier som Svensk Motståndsrörelse. Jag skrev att jag ville göra något, men inte visste vad, att jag desperat försökte övertyga mina Facebookvänner att inte fördöma det ökade antalet tiggare på gatorna, och att det kändes som att stiga ner i en kloak av fördomar och förutfattade meningar.

Man vräkte ur sig spyor om organiserade ligor som låg bakom tiggeriet och om muslimer som kommer till Sverige bara för att etablera motståndsceller av självmordsbombare och terrorister. Folk som påstår att de aldrig skulle lita på någon med slöja.

Jag berättade för Andrej att jag hade blockerat dussintals Facebookvänner under kort tid och att alltsammans genererade en namnlös ångest hos mig som jag egentligen bara kunde lindra med rakbladet, ”Vännen med den vassa tungan”.

Jag skrev också att de kloka och vettiga människorna i det här landet verkar ha tystnat.

Jag undertecknade mitt namn i blod, när jag skrivit färdigt använde jag ”Vännen med den vassa tungan”.

Min behandlare på Öppenvården var inte oväntat mer upprörd över att jag hade börjat skära mig igen än Andrej, som i och för sig är en duktig maskhållare.

Hon heter Klara och är en ganska obalanserad och självupptagen kvinna. Hon har ännu inte funnit något effektivt botemedel mot plötsligt ångestpåslag, om man bortser ifrån hennes katter, tre bortklemade katter som ibland klöser henne i ansiktet och på armarna. Hon kommer med plåsterlappar lite varstans till våra möten. Jag ler i mjugg, som det heter.

När jag träffar Klara sitter jag av tiden. Använder tröjor med långa ärmar för att hon inte ska bli upprörd. Politik pratar man inte med Klara om, det är fullständigt bortkastat. I samma andetag skulle hon kunna ta tiggarna i famn och säga något rasistiskt om dem.

Jag skulle kunna göra vad som helst för Andrej. Klara vill jag inte såra, hon är snäll i grund och botten – om än självupptagen.

Gå genom eld och vatten skulle jag dock kunna göra för Andrej.

Jag har redan börjat skriva mitt namn i blod.

Iris Ingmarsdotter.

5 april. Det har snöat i ett par dagar. I natt vaknade jag med panikångest. Först var jag tvungen att låta ”Vännen med den vassa tungan” bearbeta insidan av låren, jag stod i badkaret. Sedan gick jag hemifrån. Följde gatan i snögloppet mot bron där många tiggare brukar samlas. De ligger på kartonger, insvepta i filtar och plastpåsar. Jag lämnade mitt tionde, en del av de pengar som blivit över sedan jag betalat mina räkningar. Gick från tiggare till tiggare, tills de började mota bort mig. ”Go home, you need sleep, you need take care of wond”.

De hade förmodligen upptäckt att mina skor fyllts med blod, att jag lämnade blodiga avtryck. Någon sa ”krankenhaus”, någon annan sa ”polizia”.

Men ingen vågade ringa, det är inte konstigt att romer är rädda för myndigheterna. Jag såg en liten flicka stirra på de blodiga avtrycken jag lämnat på marken, hur hon började gråta ömkligt, vit i ansiktet. Jag lämnade dem innan hon svimmade.

7 april. Man måste göra något innan det är för sent. Jag går genom eld och blod för Andrej. Det är inte kärlek eller förälskelse, det är något annat, som om han är den far jag aldrig haft. Med sitt tillplattade huvud och skrynkliga hals. Han ser faktiskt ut som en sköldpadda. Jo, han har nog ett hårt skal, han ler när han skulle vilja gråta. Åt eländet i världen.

Jag heter Iris Ingmarsdotter och vårt land balanserar på avgrundens rand. Vad ska vi ta oss till när Sverigedemokraterna får egen majoritet?

Min far, som jag aldrig sett, lär ha sina rötter i Estland. Jag berättade för Andrej för en tid sedan att jag hade tagit namnet Ingmarsdotter på grund av min fars rötter. Min mor är svensk, men hon påminner om den estniska pianisten Käbi Laretei som en gång var gift med Ingmar Bergman.

Jag minns att han granskade mig förvånat.

”Aha, så gick alltså dina associationer. Jag förstår ändå inte”, sa Andrej.

”Tänk på Nattvardsgästerna av Bergman”, sa jag.

”Den har jag inte sett.”

”Det är om en präst som förlorat sin tro och bland annat om en kvinna – Märta – som är olyckligt förälskad i honom.”

”Så din mor var olyckligt förälskad i din far”, sa Andrej med osäkert tonfall.

”Jag vill gärna tro det, att det fanns någon sorts känslor inblandade.”

Sedan pratade vi lite om sjömannen som gått i land i Stockholm för att sedan mönstra på en annan båt redan dagen därpå, den banalaste av historier. Andrej granskade mig vemodigt. Han försökte inte ens le.

Klara var inte med vid detta tillfälle, därav min öppenhjärtlighet. Henne vill jag inte såra, kränka eller uppröra. Hon lever i sin egen lilla puppa med sina bortklemade katter. Hon vet ingenting om världen.

Någon gång har jag hört henne säga att ”män klarar man sig förutan, livet är tillräckligt jobbigt som det är”.

Stackars lilla lilla Klara.

Jag är Iris Ingmarsdotter och medan världen brinner lagar vi mat och bygger om våra kök och shoppar loss.

9 april. Jag vill inte skära mig, jag måste skära mig. Utvecklingen i världen.

Jag har ett samvete som säger mig att det delvis är mitt fel att det är som det är i världen.

Iris Ingmarsdotter ringde idag till sin mor.

Denna moder som börjar bli glömsk. En nåd att stilla bedja om. Att inte längre behöva vara medveten om att antalet väljare som sympatiserar med Sverigedemokrater ökar för varje dag.

Jag berättade för henne om mitt nya arbete som bankkassörska, en ren och skär lögn, i själva verket är jag redan sjukpensionär, trots att jag ännu inte fyllt trettiofem.

”Jag är glad för din skull”, sa min ömma moder.

”Hur är det med dig annars mamma lilla”, sa jag med den ömmaste dotterrösten.

”Jag har funderat på att skaffa husdjur”, sa hon.

”Men du har ju redan två katter.”

”Nädu, nu får du sluta skoja med mig.”

”Du har två katter, mamma. Har du glömt det?”

”Vänta lite, jag får gå in i köket och titta efter”, sa hon.

Hon kom inte tillbaka. Jag insåg att hon glömde bort att hon hade mig i luren medan hon kikade efter katterna jag påstått att hon hade. Herregud, vad glömsk hon har blivit. Jag fick ringa hennes granne som fick en snabb debriefing om senaste nytt på min mammafront.

16 april. Moskéer brinner lite varstans i Sverige. Det är inte svårt att inse varifrån ett sådant beteende kommer. Jag förstår hur förbannade folk är på muslimer när jag går in på sociala medier, i synnerhet sådana som röstar på SD. Man säger att SD och nassarna är de enda som talar sanning om de verkliga problemen med invandringen, tiggarna och islam.

En molotovcocktail kan ett barn fixa. En glasflaska som fylls med bensin och korkas igen med en tygtrasa. En tändsticka.

På Wikipedia kallas det kastvapen. Sådana har använts vid moskébränder.

Om det finns en imam och en lokal – den kan vara av enklaste slag (som i en källare) – kan det uppstå en moské.

Man måste förstå att människor bör få utöva sin tro.

Jag pratade med Andrej om det idag, det var fortfarande bara vi två (Klara är tydligen sjuk). Då berättade han att han själv är muslim och att utvecklingen i Sverige berör honom.

”Utvecklingen oroar mig”, sa han.

Jag frågade honom om han själv var utövande.

Han sa då att han ibland går till moskén vid Medborgarplatsen, men inte så regelbundet som han skulle önska.

23 april. Såren på insidan av låren kommer att bli fula ärr. Min vänstra arm är full av vit ärrvävnad. Jag har tvättat mina blodiga gympaskor i tvättmaskinen.

Jag sneglar mot ”Vännen med den vassa tungan” som ligger på diskbänken. Jag knyter mina händer. Jag har inte skadat mig själv på arton dygn.

Iris skulle kunna gå genom eld och blod för Andrej.

3 maj. Det var ingen i lokalen då på natten, ändå kallades det mordbrand i tidningarna. Huset – där det bodde vanligt folk, inte bara SD-anhängare – hade förstås kunnat brinna ner till grunden.

Sverigedemokraternas träffpunkt blev totalförstörd.

Jag sniffar på handen som tände tygtrasan och kastade flaskan rakt igenom fönstret den där natten. Den luktar fortfarande bensin.

Det är en lukt svår att bli av med.

Jag gjorde det för Andrejs skull, läkaren med de vemodiga ögonen och med sköldpaddshuvudet.

Jag heter Iris Ingmarsdotter och detta är bara början.

Människor med rasistiska åsikter ska passa sig noga.

”Vännen med den vassa tungan” har börjat rosta, oanvänd som den är.

4 maj. Andrej pratade med mig om attentatet mot SD:s lokal. Klara var också med. Hon tyckte att det var fruktansvärt, ”tänk bara på alla människor som hade kunnat brinna inne”.

”Det var ett politiskt attentat förmodligen och dessutom hade lokalen säkert sprinklers”, sa jag.

”Så det ’politiska’ ursäktar att folk kan dö”, sa Klara.

”Vad tycker du om det här, Iris, jag tänker på ditt brev”, sa Andrej.

”Vilket brev?” sa Klara och jag märkte vilket ångestpåslag hon fick.

”Det var ett brev till Andrej”, sa jag.

”Lika väl som moskéer brinner kan rasisternas lokaler brinna”, sa jag. ”Jag förstår logiken i det hela.”

”Usch, nu tycker jag att du är obehaglig”, sa Klara.

”Jag säger bara vad jag tycker”, svarade jag.

Jag ska aldrig glömma Andrejs blick. Den var inte längre vemodig. Han såg förfärad ut, som om han tänkte att han hade uppmuntrat ett monster, att det var författandet av dagboken som påverkat mig. Men jag fick inga frågor om min inblandning i attentatet.

Få (utom möjligen Andrej, som har tystnadsplikt) skulle för övrigt kunna föreställa sig något sådant. Hon med självskadebeteende gör inte sådana saker.

Det finns en jämvikt i världen att återställa.

Iris Ingmarsdotter är mitt namn, lägg det på minnet.

Erik Löfvendahl