Jag är uppväxt i en by med hundra invånare. Vår närmsta granne, en äldre bonde som bodde ensam, hotade personal från Kronofogden. Grannen var förmodligen psykiskt sjuk, och ägde förmodligen jaktvapen. Kronofogden lämnade byn och kom tillbaka med polisen. Minnet återkommer till mig när jag läser Southern Bastards, Kebabträume av Mattias Jeschko-Edberg. I bokens andra del skriver nämligen författaren om sitt jobb som delgivningsman. Det är första gången jag läser en skildring av yrket. Och det ger mig möjligheten att tänka på grannen ur delgivarnas synvinkel.

Berättaren pratar med en man vars sambo ska delges. Det uppstår ”ett av de samtal som existerade bortom tjänsteutövandet. En kort stund av mänsklighet. Vi pratade om klass, om ett samhälle som var allt mer likgiltigt inför oss. Det vara bara omständigheter som gjorde att jag stod där som myndighetsperson, det hade kunnat vara tvärtom. Vi visste att vi båda två hade blivit lurade. Framför oss hade vi otacksamma jobb, arbetslöshet, en sista tillvaro som fattigpensionärer. Plötsligt sken mannen upp, drog upp sin tröja och visade några tatueringar på bröstkorgen och sa: ’Man är ett punkarsvin i alla fall. Det kan dom inte ta ifrån en.’ Jag nickade och log. Och det stämmer.”

Boken avslutas med en serie svartvita foton. Här varvas hem, natur, tomma butiker och utrymningsplanen för Landskrona. Den första delen handlar om serien Southern Bastards, som utspelar sig i den amerikanska södern. Den skrivs av Jason Aaron och ritas av Jason Latour. Essäns delar knyts samman av att de behandlar samma ämne: klass, manlighet, våld. Den svenska och den amerikanska södern. Samhällen där klass och våld går i arv, återupprepas. Där våld också är något som delegeras, och vad det gör med den som tvingas utföra våldet, och den som tar emot det. Våldet uppifrån är blodfattigt. Distanserat. Som när Jeschko-Edbergs kvinnliga chef försöker skicka ut honom och en annan delgivningsman på ett ärende som uppenbarligen är ett fall för polisen. Att delge till en oberäknelig och beväpnad man som beskjutit sina grannar.

”Vad är värdet av mitt liv?” frågar sig berättaren, och kan konstatera att det är 2000 kronor. Det är vad det hade kostat chefen att lägga över delgivningen på polisen. Men våldet är en uppgift för de män som står längst ner i branschens och samhällets hierarki. Chefen får frågan om hon själv kan tänka sig att följa med. Hon avstår. Våldet delegeras, och den överordnade vill själv inte riskera sitt skinn eller smutsa ner sina händer.
”På något sätt är det en förutsättning att vara arbetarklass för att klara av att vara delgivare. Inte för att jobbet i sig kräver det, utan för att behandlingen du får kräver det. Du måste ha normaliserat föraktet och risken för våld. Du måste ha lärt dig att leva med det.”
Det finns en slags bitter saklighet i Jeschko-Edbergs essä. Det hade kunnat vara deprimerande, men är märkligt befriande, eller kanske både och.
Henrik Johansson
Essä. Southern Bastards, Kebabträume, Mattias Jeschko-Edberg, Sapeur Förlag.