Radio/pod: Sommar i P1, https://sverigesradio.se/avsnitt/karin-stockel-sommarprat-2022

Om man lyssnar på Sommar i P1 så möts man ofta av skådespelare, författare, entreprenörer och kändisar. Vi får lära oss om deras liv, framgångar och motgångar.

Karin Stöckel är en av årets sommarpratare och hon står ut ur mängden. Hon är gruvarbetare i Kiruna och berättar om att gå upp tio i fem på morgonen, jobba 1 045 meter under jorden, med skiftgång, hjullastare på 20 ton och levande berg. Hennes prat handlar om arbetarklassen och att vara kvinna i en mansdominerad bransch. Med allt vad det innebär av sexuella trakasserier och att jobba på en arbetsplats där kläder och maskiner är anpassade efter andras kroppar.

Men det är inte bara yrket som gör att Stöckel sticker ut. Det är också det kollektiva perspektivet, och jag tänker att det har med yrket att göra. Arbetet skapar ett underifrånperspektiv:

”Profilerade feminister idag är antingen karriärister, högutbildade eller sitter på höga positioner. Våra politiker pratar jämställdhet, men jag har ofta svårt att relatera. Det känns som att de inte talar till mig. De kvinnor som betytt mest för mig är arbetare, alla mina skåpsgrannar (…) alla jag jobbat med under åren, som visat vad solidaritet och lojalitet faktiskt är. Ni är mina förebilder.”

Programmet handlar mindre om henne och mer om organisering. När #metoo drog igång organiserade sig Stöckel tillsammans med andra i nätverket Gruvkvinnor. Genom att träffas enbart kvinnor skapades ett utrymme för att dela på gemensamma erfarenheter utan att bli ifrågasatta. En av frågorna de drev var att gravida inte längre skulle få sämre arbetsvillkor. Det lyckades. Arbetsgivaren fick betala ut hundratusentals kronor till kvinnor som blivit omplacerade. Segern gav mersmak.

”Man vill gärna ta genvägar genom att förlita sig på politiker, chefer och förtroendevalda. Jag måste dock säga att jag inte tror det finns några lätta vägar. Det är du och jag som måste göra arbetet. Varenda dag i fikarummet och var vi än är. Ingen kommer lösa våra problem åt oss.”

Gruvkvinnor valde att organisera sig utanför facket. Allt arbete utfördes oavlönat och på fritiden, pengar till fika och trycksaker togs ur egen ficka. I det finns naturligtvis en tankeställare för arbetarrörelsen, men det påminner också om rörelsens barndom.

Vi kanske måste blicka bakåt för att hitta framtidens recept?