”Pappa står i hallen, klädd i den svartgula halsduken. Han ska fara på AIK-matchen. Jag matar dockan. Nappflaskan med konstgjord mjölk som skvalpar, jag byter dockans klänningar, lägger ner, bäddar om fast hon protesterar. Lägger henne överallt, i dockskåp och spjälsängar.

Hardy gör två mål och en assist.

Ändå är pappa grinig efteråt, framför teven.”

När jag läser Sara Dahlins debutdiktsamling Rinkside kan det vara den första gången i min egen privata litteraturhistoria som jag har användning för mina kunskaper i hockey. Det gör att jag förstår att det är AIK från Skellefteå och inte från Solna, det gör att jag kan sätta Nilsson efter Hardy. Det blir en oväntad och välkommen blandning mellan två världar som brukar skilja sig åt: sporten och litteraturen. Det är nyskapande.

Det är också musikaliskt, eller jag kanske ska kalla det rytmiskt, ibland som taktfasta skär över isen, översteg, inbromsning. Det börjar med ett barn i magen, går över till en tillbakablick på den egna barndomen: en för stor hjälm, en pappa som spolar gårdsplanen.

”Jag är snabbare än Amon, bättre på att passa pucken, göra mål och jag har den balans och mjukhet pappa säger att man måste ha. Ändå är det Amon som får alla dina träningstimmar.”

Dikterna tar mig tillbaka till rinken i Lödöse, till den spolade dammen i Sannum. Till en storebror som satsade mer, en pappa som var tränare och en syster som spelade i samma lag som mig själv. Att dra åt stela snören med stela fingrar, fotleder som vek sig när styrkan saknades. Att slutkörd klamra sig fast i sargen, blåmärke på låret från ett slagskott. Likheter men också skillnader: på isen är det samma regler som gäller, men hockey är inte samma sak i överallt. I Västergötland påverkar inte hockeyn och bygdens lag allt.

”Det finns ändå inget damlag.”

För männen finns möjligheten för hockeyn att bli ett yrke. Ibland pratar folk om höga löner inom sporten. Det är som om skadorna och förslitningen inte finns. Det är en lön och en kropp som ska hålla hela livet. Det finns en gräns för hur många skakningar en hjärna klarar. En gräns för hur många stötar en knäled klarar. Kroppen luktar främmande hotell och är insnöad i en avgångshall i Finland.

Och medan mannen intervjuas efter förlusten föder kvinnan.

Trots att tempot bitvis är högt: ”Pappa ropar trippelkommandon: Dribbla, passa, skjut! Dribbla, passa, skjut!”, finns det ett lugn och en stillhet i dikterna. Kanske är det vintern som gör det, snödrivorna och isen. Något som gör att jag får snötunga träd framför ögon även när träden inte skrivs ut.

”Nu snöar det igen. Jag åker i en åtta över isen.

Ett evighetstecken, du är så långt från mig.”

Isen är ömsom hård, ömsom mjuk. Den bultar och lever. Ger och tar. Ovanpå isen pågår livet, och under vilar tjärnen som bidar sin tid.

Det är fin poesi, och inte bara för den poesibitna, det här är en av få ditksamlingar jag kan rekommendera till mina släktingar.