Stephen King saknar viss nerv men undviker misstag

Nr 1/2019

Spänning. Stephen King, Outsidern, översättare John-Henri Holmberg, Albert Bonniers Förlag 2018.
Stephen King har blivit något mer än en skräckförfattare, nästan en institution. Under senare delen av sitt författarskap har King snarare byggt upp ett eget universum och skrivit mer sammanhängande böcker: som serien Det mörka tornet och trilogin med Bill Hodges i huvudrollen. Outsidern kan ses som en fristående fortsättning till böckerna om Hodges, då hans medhjälpare Holly Gibney har en framträdande roll i romanen. Detta världsbygge känns hos bikaraktärerna i Outsidern. De har ett djup som få andra författare mäktar med.
I Outsidern har en pojke blivit mördad och våldtagen. Polisens utredare Ralph Anderson misstänker, på starka grunder, tränare Terry Maitland och arresterar honom inför basebollpubliken. Allt pekar på att Maitland är den skyldige, tills han kan bevisa att han varit någon annanstans. Kan han ha varit på två ställen samtidigt? Eller har han en medbrottsling?
Utredare Andersons sunda snutförnuft konfronteras med en besvärande verklighet där allt kanske inte går att förklara ens med kriminalteknik.
Outsidern, och böckerna om Bill Hodges, är det närmaste King kommer klassiska kriminalromaner. En stor del av boken består av förhörsprotokoll, utredningsarbete och polisarbete. Den som letar efter renodlad skräck får läsa något annat. Jag tycker mig också läsa in att King tappat en del av det barnperspektiv han hade tidigare i sitt författarskap. Den våldtagna och mördade pojken är märkligt frånvarande i Outsidern, man kan säga att offret snarare är tränaren Terry Maitland.
Genom oväntade vändningar och frågeställningen om det verkligen är något övernaturligt i görningen håller King mig som läsare på helspänn. Han använder det välanvända skräcktemat med en ond dubbelgångare, tar därmed upp trådar från såvål Edgar Allan Poe som Fjodor Dostojevskij, men väver också in för mig okända bitar från latinamerikansk folktro.
Outsidern är ingen klassisk skräckbok av Stephen King, men jag tror ändå de flesta av hans fans inte blir speciellt besvikna. Han driver handlingen framåt i ett tempo som får mig att fortsätta vända på bladen. Möjligen saknar den en viss nerv mot hans tidigare böcker, men han undviker också en del tidigare misstag.
Precis som utredaren Ralph Anderson kan Stephen King sitt hantverk, och precis som King misstänker jag att Anderson kommer tillbaka.
Henrik Johansson