SerieBok. På äventyr i senkapitalismen, Tommy Sundvall, Galago 2021.

I Tommy Sundvalls nya seriebok På äventyr i senkapitalismen får vi följa tre vänner som försöker klara sin ekonomi. De kastar sig huvudstupa in i det ena yrket efter det andra: voijägare, dödgrävare, mystery shoppers och budbilschaffisar. Yrken där lönen är låg och anställningstryggheten ännu lägre.

Det började med att veckotidningen Arbetaren ville ha en sommarföljetong 2019. Sundvall tecknade då Voijägarna, bokens första del, som handlar om katten Morris, hunden John och (människan) Hunter och deras arbete med att samla in elsparkcyklar. Serien fick fina lovord och året därefter medverkade han med ytterligare en serie, Dödgrävarna. Samma karaktärer hade då sadlat om till kyrkogårdsarbetare.

Även om det är hans första bok är det långtifrån hans debut. Han började med fanzine för ungefär femton år sedan: 

– De första försöken var så pinsamma att jag inte vill känns vid dom, säger Sundvall, 

Han började göra fanzinet Paddsatan 2012 och det blev hans ventil där han kunde dela med sig av diverse noveller.

– Vissa bra och vissa sämre, teckningar, poesi, serier och annat. Paddsatan var otroligt viktig för mig i flera år. Med tiden började jag sakna att teckna, eftersom jag mestadels skrev i Paddsatan, så jag startade ett nytt fanzine Revkrematoriet som enbart skulle vara serier, det var väl 2015 kanske?, berättar han.

• Folk behandlar ofta karaktärerna som skräp. Varför tror du folk känner att de kan behandla servicearbetare hur som helst?

– Jag tror faktiskt det handlar om att människor känner att de har överhanden i en situation, säger Sundvall. Man blir körd med på jobbet, kanske på fritiden, har belånat sig till döden för att kunna bo någonstans och hela ens lön äts upp av olika saker. Det skapas frustration och man kan ta ut det på någon som inte kan sätta emot. Säger en arbetare inom servicesektorn emot så kan man dra det ännu längre för att det finns någon sjuk tanke om att ”kunden alltid har rätt”. Det har kunden absolut inte. I mataffären, fiket, restaurangen eller vart man nu är, så är man på deras arbetsplats. Då får man visa hänsyn. Precis som att jag aldrig skulle finna mig i att folk stövlade runt och betedde sig illa på min arbetsplats, så tycker jag man ska vara artig, ordentlig och göra som man blir tillsagd. Ungefär.

• Dina serier sägs vara präglade av klasshat. Vad tänker du om det?

– Klasshat är oundvikligt i ett samhälle som bygger på en orättvis ordning, några få äger rubbet och alla vi andra ska vara glada om vi får turen att lönearbeta för någon av dessa fåtal rikingar. Klasshat är som en påminnelse om att det inte är rätt, eller behöver vara såhär. Det blir som ett nyp i armen så man håller sig kvar i verkligheten. Hur trevlig min chef än är så har vi helt olika intressen, kommer alltid ha olika intressen, och kan aldrig någonsin vara på samma våglängd. Det genomsyrar hela samhället tycker jag. Jag tycker klasshat är en sund och frisk reaktion inom kapitalismen. Det är mänskligt att reagera mot det som är orätt, typ.