NOVELLSAMLING. Jag står här och stryker, Tillie Olsen, översättning Else Lundgren, Romanus & Selling 2022

Trots att Tillie Olsen bara fick ett fåtal böcker publicerade under sitt liv, hon blev nästan 95 år, så räknas hennes verk idag som klassiker inom den amerikanska litteraturen. Hennes få ord väger tungt. Nu har fyra av hennes noveller återutgivits på
svenska.
Else Lundgrens över fyrtio år gamla översättning är, på det stora hela, utmärkt, men bär på en del tidsmarkörer. Gör det något att tjejerna i en av novellerna kallar sig själva för ”brallis”? Kanske inte. Det kan fungera som en påminnelse om att novellerna inte är nyskrivna.
Samlingen heter Jag står här och stryker och namnet är taget från den första novellen. Det är ett bra val eftersom just hemarbetet var en anledning till att Olsen inte skrev mer än hon gjorde. Hennes ”författarskap består av texter som lät sig skrivas på tiden som blev över, när andras behov var tillgodosedda. När åren gått åt graviditeter, barnafödslar, matlagning, städning, förvärvsarbete och politisk aktivism”, som Kristina Sandberg skriver i förordet. Vid ett tillfälle blev Olsen till och med fängslad för att ha försökt starta en fackföreningen inom livsmedelsindustrin.
Det är inga korta, koncentrerade historier om en dramatisk eller spännande episod. Snarare omfattar de hela liv. I titelnovellen står en mamma och stryker medan tankarna vandrar. ”Varför har det gått som det har gått för äldsta dottern?” Kanske för att ”hon var ett barn som sällan mötte ett leende”? Mamman var fattig och ensamstående. Det blev långa dagar på barnhem. Men dottern var också mörkhårig i en värld där skönhet var att vara blond.
Som förälder är det lätt att känna igen sig, i vindlande, ofta meningslösa, spekulationer och tankar där personliga tillkortakommande blandas med tillstånd man är maktlös inför.

De övriga tre novellerna hänger ihop. Det finns flera karaktärer som återkommer, ibland som huvudpersoner, ibland som bifigurer. De kretsar kring samma familj. Ge mig en gåta kommer sist, är längst och allra bäst. David och Eva har varit gifta i 47 år och drar nu åt olika håll. Han vill att de säljer huset och flyttar in på ett äldreboende, men efter ett helt liv där andra hela tiden kommit i första rummet, vill hon leva inom sig själv, vill inte för något i världen ”avstå från sin ensamhet. Aldrig mer tvingas att röra sig efter andras rytm.”
Han drar i henne, barn och barnbarn drar i henne, och hennes egen kropp, genom sjukdom, drar i henne. Det är ett gammalt par, som grälar på ett gammalt bittert språk, men som också någonstans älskar varandra. Det är minnet av en annan tid, ett annat liv. Barn som nu följer en religion som Eva och David en gång gjorde uppror mot. Att se sitt eget åldrande i ungdomsvännernas nu förändrade ansikten. Det är varken lätt eller okomplicerat, för livet är inte lätt och okomplicerat. Det är en helt makalös novell som jag vet att jag kommer återkomma till.