Underifrånperspektiv i ovanlig Oscarsvinnare

Nr 6/2020

Den sydkoreanska filmen Parasit, regisserad av Bong Joon-ho, tog inte bara hem fyra utmärkelser under förra årets Oscarsgala. Det var också den första icke-engelskspråkiga filmen att vinna statyetten för Bästa film. Från källaren upp på parketten, skulle man kunna säga. För det är i en halvkällare som huvudrollsinnehavarna bor. Det är en familj vars stabilaste försörjning är att vika pizzakartonger och som tjuvsurfar på andras wi-fi. Problemet är bara att den bästa täckningen finns i källarens ena hörn, i badrummet.
Men en möjlighet öppnar sig: genom en bekant, och med ett förfalskat betyg i handen, får sonen tillfälle att arbeta som privatlärare i en rik familj, och med lika delar finurlighet och hänsynslöshet har snart hela familjen nästlat sig in hos rikingarna.
Och trots att de är ganska skurkaktiga känner jag stor sympati för familjen. Det beror delvis på att de inte är elaka, utan helt enkelt bara försöker överleva, men det beror också på att Parasit är en ganska rolig film.

Även om de förslagna fattiga är filmens hjältar, eller antihjältar, så innebär inte det att de rika är skurkarna.
De rika är naiva och ganska trevliga, vilket filmens hjältar förklarar just med deras rikedom:
”Pengar fungerar som ett strykjärn. Alla skrynk-lor slätas ut.” och vidare ”om jag hade så här mycket pengar då skulle jag också vara trevlig. Ännu trevligare, rentav!”
Filmen är inte bara rolig, den är också oförutsägbar, och snart visar det sig att kampen om smulorna från de rikas bord blir både hård och blodig. Parasit har beskrivits som en film om klasskamp, och det kan väl stämma, men en framgångsrik klasskamp från arbetarklassens sida kräver en solidaritet, och den är det värre med. Sammanhållningen med andra fattiga och utsatta sätts på prövning. Och även om vissa i familjen skänker en tanke åt det tjänstefolk vars platser de tagit så har de inte riktigt råd att vara varken solidariska eller sentimentala.
Den fattiga familjen är både listig och förslagen, men agerar också, av nödtvång, en dag i taget. De fångar ibland tillfället att få festa till. Det frestar på nerverna att alltid låtsas vara någon annan än den man egentligen är. Samtidigt som de försöker bygga upp sitt nya liv i någon annans hus kämpar de för att inte alla deras bedrägerier och bluffar skall avslöjas. Ett oväntat problem uppstår: de luktar nämligen på samma sätt. Fattigdom luktar. Den luktar underifrån.

Filmens huvudpersoner börjar i en källare, både en verklig källare, men också en symbolisk källare: de befinner sig i samhällets lägre skikt, även om det går att komma längre ner. Källaren för dem är ett hem, en nödvändighet, men de rika har också en källare, en hemlig bunker, och för dem är källaren något att skämmas över, något de i vanliga fall inte behöver.
Konflikten ställs på sin spets när herrskapet bestämmer sig för en spontanfest. Det är en rolig grej för dem, men för tjänstefolket innebär det mer arbete och andra arbetsuppgifter.
Det är ovanligt och befriande att se en film med så tydligt underifrånperspektiv.
Henrik Johansson
FILM. Parasit, regi: Bong Joon-ho, 2019.