Urvalet i centrum

Jihani Kalapour betyder världskulturarv på kurdiska. Utställningen visas på Tensta Konsthall till 28 januari 2007.

På vilka grunder görs ett urval till museer och konsthallar? Det är den centrala frågan i utställningsprojektet Jihani Kalapour. Där synliggörs att estetiken handlar om våra olika erfarenheter. Men också att konsten är ett utrymme där alla kan mötas.

[Ur nummer: 12/2006] Ett 50-tal verk från Nationalmuseum ställs nu ut på Tensta Konsthall. Redan att historiska tavlor visas på en modern konsthall är ovanligt. Men det är urvalsprocessen som gör utställningen Jihani Kalapour extra värd att uppmärksammas. Tavlorna har valts av två svenska konsthantverkare tillsammans med kvinnor från Tensta-Hjulsta kvinnocenter, i samarbete med professionella museiintendenter.

Varken bättre eller sämre
– Det är ganska sällan som det pratas om att alla utställningar består av olika personers subjektiva val. Det här urvalet är vårt, och det är varken bättre eller sämre än någon annans, säger curatorn Sara Isaksson-From.
Tillsammans med Åsa Jungnelius ingår hon i konsthantverkgruppen We work in fragile materials och Jihani Kalapour är en fortsättning på ett projekt som de påbörjade för två år sedan. De utgick då från frågan om det går att kommunicera med estetiken som enda språk, och bjöd in en grupp kvinnor från Tensta-Hjulsta kvinnohus för att mötas med hjälp av konsthantverk. Gruppen har sedan dess träffats regelbundet, och utan att förstå varandra har de blivit vänner.
– När man inte kan kommunicera med ord är man väldigt utsatt, och där är vi jämställda, för att vi alla måste lämna ut oss. Men vågar man göra teckningar och gester och lita på varandra så kommer man vidare, säger Sara Isaksson-From.

Paljettbroderier och leksakshus
Kvinnorna gjorde bland annat paljettbroderier, självporträtt i lera och leksakshus, och deras verk ingår också i utställningen. När de skulle välja tavlor från Nationalmuseum blev det tydligt hur stor roll de personliga erfarenheterna spelar. Sara Isaksson-From fastnade för en tavla av Helmer Osslund eftersom den påminde henne om det norrländska landskapet. Nasrin Rashid tyckte däremot att den föreställde hennes hemtrakter i Kurdistan. I intervjuer berättar curatorerna om sina personliga val, och svaren ersätter de mer traditionella montertexterna.
– Det blir en helt annan sorts berättelser, om vad man som individ läser in i föremålen, säger Sara Isaksson-From.