Än sen då?

[Ur nummer: 07/2004] Söndagen den 13 juni masade sig 1,8 miljoner av oss i väg till vallokalerna runt om i landet och röstade i EU-valet. (644 000 poströstade dessutom veckorna innan)
Tisdagen den 22 juni var vi 3,8 miljoner som, framåt kvällskvisten, bänkade oss framför teven och såg Sverige spela 2-2 mot Danmark i fotbolls EM.

I fikarummet morgonen efter EU-valet var det, gissningsvis, i stort sett moltyst på de flesta arbetsplatser. Efter Danmarksmatchen gick däremot diskussionsvågorna höga. Var det rättvist? Var matchen bra? Varför blev resultatet som det blev?
Än sen då? Det är ju så det är!

Merparten av oss har betydligt mycket lättare för att engagera oss helhjärtat i en, i det stora hela, betydelselös händelse som en EM-match i fotboll än i en i högsta grad betydelsefull och livsavgörande händelse som ett val till EU-parlamentet.
Hur mycket vi än sitter och gastar förnumstigt framför teven: Fotbollsmatchen kan vi inte påverka! Att slutresultatet blev 2-2 den här gången var varken vår förtjänst eller vårt fel, oavsett vad italienarna tror.
Att slutresultatet blev som det blev i EU-parlamentsvalet var däremot ett konkret resultat av vårt eget agerande. Där hade vi samma möjlighet som ”Lars-Tommy” att påverka laguttagningen, för att den framtida fighten i EU-parlamentet skall ända i ett så bra, för vår del, slutresultat som möjligt.

Men de flesta av oss 6,8 miljoner röstberättigade i Sverige avstod från att utnyttja vår möjlighet att påverka resultatet i det fallet. Och de flesta av oss gjorde det troligtvis också med en motivering på temat: Det spelar ingen roll vad jag tycker, dom gör ändå som dom vill.
Många av oss har en bestämd åsikt om vilka elva som bäst försvarar Sveriges ära i en enstaka fotbollslanskamp, om till exempel Kim Källström är ett bättre alternativ än Anders Svensson som spelfördelare på mittfältet. Vilka sjutton som skall försvara oss i EU-parlamentet under fyra års tid, om till exempel Göran Färm är ett bättre sossealternativ än Åsa Westlund, har den överväldigande delen av oss däremot ingen åsikt om.
Vi vet troligtvis inte ens vilka Färm och Westlund är och vilka för- och nackdelar dom har som försvarare av våra intressen i EU-parlamentet.

Varför glöder då så många av oss inombords för skeenden som vi inte kan påverka men är märkbart kalla för det vi kan påverka?
Är det på det viset att vi inbillar oss att vår möjlighet att påverka en enväldig förbundskapten i fotboll inför en laguttagning är större än vår möjlighet att påverka den politik som i förlängningen skall gagna oss?

Eller är det rent av på det viset, att det inte bara är inbillning utan att det är som det är med det, att det är lättare för oss att påverka en enväldig förbundskapten i fotboll, så att han/hon tar ut rätt lag, än att påverka en demokratiskt vald partiledning så att laguttagningen blir den rätta och det politiska spelet likaså.
Det tål att tänka lite djupare på under lata sommardagar. Gör det och ha det samtidigt så gott så länge, så hörs vi igen första veckan i september.