Från att vara det mest jämlika landet inom OECD-länderna ligger Sverige i dag på nionde plats. Inkomstskillnaderna har ökat snabbare i Sverige än i något annat jämförbart land. Det har gått rejält snett när klyftorna bara växer och växer.
Det är också bakgrunden till att LO-kongressen 2016 beslöt att tillsätta en jämlikhetsutredning. Syftet är att förstå varför, beskriva konsekvenserna och föreslå åtgärder för att förhindra ökad ojämlikhet.
Och nu presenteras resultatet i LO:s program för jämlikhet. Programmet borde nå ut till alla LO-medlemmar, den bild som målas upp gör en mörkrädd. Den nya ojämlikheten måste tas på största allvar, för den hotar allt det vi tror på, allt som vi varit stolta över i landet Sverige.
Det handlar inte bara om höginkomsttagare som tjänar mycket, mycket mer än andra i månaden och inte bara om att högavlönade belönats genom sänkt inkomstskatt och jobbavdrag. Dessutom har förmögenhets- och arvsskatt avskaffats vilket gör de rikare ännu rikare. De som har fått betala för den nya ojämlikheten är alla med små marginaler som drabbas hårt då sjukpenning liksom a-kassa urholkats.

Därtill kommer hälsoaspekten och det faktum att de rika lever längre än de som är fattiga. Hela nio år längre lever de rikaste männen jämfört med de som tjänar betydligt mindre. Men det är inte bara döden som är ojämlik, även hälsan skiljer oss åt. Ju lägre inkomst ju sämre mår vi vad gäller värk, nedsatt rörlighet, psykiskt välbefinnande och förekomsten av en lång rad sjukdomar. Samtidigt har vi ett sjukvårdssystem som inte levererar och där de privata lösningarna blir allt vanligare.
För att ytterligare spä på oron så gäller det också att ha bostadssegregation i minnet, skillnaden i skolgång och det orättvisa pensionssystemet där de som
sliter mest får minst i plånboken.
Det är en lång lista av ojämlikhet som presenteras i LO:s program. Finns det inget hopp? Jo, där finns också 115 konkreta förslag för ökad jämlikhet. Till dessa förslag kan läggas LO-ekonomerna som i sina senaste Ekonomiska utsikter ställer krav på att den ekonomiska politiken läggs om. Januariavtalet var det bästa möjliga i ett parlamentariskt läge där de borgerliga tillsammans med SD fick stöd av 60 procent av väljarna. Men det måste också sägas – rakt och tydligt – att det är en förlustaffär för LO:s medlemmar. Särskilt arbetsmarknadspolitiken går i hög fart åt fel håll.

Alla vet vi vad som behöver göras. Hur skutan ska vändas. Organisering är a och o. Och det är också vad Livs nu gör med projektet Medlemsnära som förklaras på sidan 4. För att få en rättvisare fördelning krävs fler fackligt organiserade. Det är en maktfråga. Det kommer att märkas i kommande avtalsrörelse när parterna ska göra upp om löneutrymmet. Med många medlemmar i ryggen är det lättare att få gehör för kraven.
Ganska talande är att arbetsgivarna idag är bättre organiserade än löntagarna. Tjänstemännen i sin tur är bättre organiserade än arbetarna, 72 procent av tjänstemännen är medlemmar men bara 60 procent av arbetarna.
Utvecklingen går att vända och det är allas vårt ansvar. Att själv vara medlem i facket är nödvändigt men det räcker inte, det gäller också att se till att andra går med. Ingen ska stå utanför. Det är helt enkelt en överlevnadsfråga. Om vi lyckas med det kommer Sverige åter bli ett bra land att leva i för alla!