[Ur nummer: 01/2003] Gradvis höjs hastigheten på nöjesfältets karusell. Det som från början var en ren nöjestripp för passagerarna övergår nu för fler och fler till ett stigande obehag som för många ändar i ett konstant illamående.
Även i vårt eget idogt konstruerade nöjesfält, vårt välfärdssamhälle, höjs tempot gradvis. Under såväl arbetstid som fritid tenderar ”hjulen” till att snurra fortare och fortare.
Vi måste hänga med! Det finns ingen annan väg! Vi saknar valmöjligheter. Vi har inte råd att säga bu ens till EMU och så vidare.
Vi gör också allt för att försöka hänga med. Vi anstränger oss. Vi biter ihop och ställer upp! Vi sväljer djupt och kniper käft!
Och fler och fler av oss blir, ju fortare hjulen snurrar, illamående på kuppen.
Idag är vi alla tillsammans så illamående att vi börjar betrakta oss själva som ett illavarslande samhällsproblem. Och i statens räkenskaper är vår ohälsa och vår olust definitivt ett problem idag, sammantaget kostnadsberäknat till 120 miljarder  kronor enbart under det gångna året.

Hur kan vi som har det så jäkla bra här på vårt lilla grönskande och välkrattade hörn av Moder Jord må så förbaskat risigt?
I de flesta fall är vår fysiska arbetsmiljö idag bättre än den någonsin har varit.  Statistiskt sett har vi aldrig haft så mycket pengar att röra oss med privat som nu. De flesta av oss bor betydligt mer ombonat idag än förr. Och sist men inte minst, de prylar som är till för att ytterligare underlätta vårt leverne har vi till närmelsevis aldrig haft så gott om som nu.
Samtidigt har vi aldrig varit så sjukbenägna som idag, aldrig hävt i oss så mycket tröstande och lugnande medel och aldrig i ”modern tid” har vi uppvisat en sådan apatisk inställning till det gemensamma samhällsbyggandet som vi gör idag.
Balansräkningen går inte ihop. Det positiva i dagens utveckling förmår tydligen inte, trots intensiv marknadsföring, att balansera upp de negativa konsekvenserna.
Nokias lilla nya oumbärliga med näst intill osynliga tangenter kostar i runda slängar trettio timmars övertidsarbete och en molande värk i skulderpartiet. Två efterlängtade solveckor i Thailand kräver en överansträngning i vardagen som resulterar i fyra veckors sjukskrivning.
Och så vidare!

Det kostar på att må gott!  Att få sätta lite guldkant på tillvaron är inte gratis!
För alldeles för många av oss kostar det uppenbarligen alldeles för mycket!
Dessutom har vi idag inget alternativt samhällsbygge att knyta an framtida förhoppningar och drömmar till när pessimismen och tvivlet – Är vi verkligen på rätt väg? – börjar gro inom oss.
Ingen livboj att ty oss till. Inga fallskärmspaket att krama ömt.
De storvulna samhällsexperiment som tidigare gjorts bak taggtråd och hypereffektiv gränskontroll har inte befunnits konkurrensdugliga nog och tycks nu vara dödförklarade för all framtid.
Och några nya alternativ har inte getts möjlighet att blomma ut i stor skala.
Vi lär redan leva i den bästa av världar!
Det är inte undra på att många av oss, ställda inför den vetskapen, börjar må riktig, riktig illa.