Drömmen om den perfekta familjemiddagen

Nr 2/2022

Det är omhuldad dröm inte minst i media. En middag där alla sätter sig till bords vid 18-tiden och äter något näringsriktigt och konverserar varandra har hög status. Måltiden i sig ska träna barnen socialt inför ett vuxet liv. Därför bör föräldrarna ställa öppna frågor till barnen om hur det har varit i skolan idag, vem som har lekt med vem och så vidare. Alla ska lyssna uppmärksamt på varandra medan maten bjuds runt. Inga paddor, inget matvägrande och framför allt inga sura miner. Det är den goda stämningen som räknas. Eller?

I Svenska Dagbladet kunde man för en tid sedan läsa en artikel om The family dinner projekt, där Anne Fishel docent i psykologi vid Harvard Medical School driver en satsning för att få till meningsfulla måltider i hemmet. Forskningen har pågått i 25 års tid och enligt den finns det en rad positiva effekter med regelbunden middagsätning i familjens sköte. Även annan forskning enligt artikeln i SvD stöder detta.

Barn som regelbundet äter middag med familjen tar mindre droger, har mindre ätstörningar, ungarna får i sig nyttigare mat och blir mindre aggressiva. Utmaningen för forskarna är förstås frågan om det är just måltiderna som ligger bakom de positiva fallen eller något annat? 

För vilka medverkar i sådana här undersökningar? Finns det över huvud taget skiftarbetande föräldrar med i underlaget? De som har oregelbundna arbetstider har ju knappast möjlighet att få till ett regelbundet middagssittande för hela familjen. 

Jag har verkligen inget emot goda middagar med familjen, men maten fastnar i halsen när jag läser familjeterapeutens Anne Fishels råd: undvik konfliktfyllda ämnen, försök skapa en atmosfär där alla kan slappna av och träna samtalsteknik tillsammans. 

Det sista handlar om att gå laget runt och be var och en säga något positivt som hänt under dagen, något som varit utmanande eller svårt och något man hoppas ska hända i morgon. 

Jag är nog magsur, men sådana råd tror jag kan skapa en hel del prestationsångest. Eller också handlar det om ”klasskramp”, ett uttryck som Ulf Lundell myntade en gång. Jag har svårt för stela måltider där man konverserar och ger varandra uppmärksamhet enligt ett intränat mönster. 

I alla fall kommer jag att tänka på vad en före detta arbetskamrat till mig berättade en gång. Hen kunde inte äta helt kött, bara malet. Detta på grund av söndagsmiddagarna i det högborgerliga hemmet. Söndagssteken och pappans regemente i hemmet hade skapat livslånga sväljproblem. Men på ytan hade alla trevligt.

En helt annan middagsbild har för alltid fastnat i mitt minne. Det var på en enklare vägkrog någonstans i USA. En stor svart kvinna som delade en jättepizza mellan sig och alla sina barn. Hon skar upp tårtbitar och gav till var och en. De slukade pizzan snabbt och som jag minns det under tystnad, drack Coca-Cola till. Inget bråk, bara fokus på maten. Jag tror alla var mycket hungriga.

Nej, jag har inget bra förslag på hur man får till den perfekta familjemiddagen. Men helt klart krävs det kreativa lösningar när ungar kinkar och vuxna ska stressa fram mat i tid. 

För övrigt finns det vissa likheter mellan att göra en tidning och att tillreda en måltid som ska passa allas behov. Vi gör vårt bästa med Mål & Medel. I det här numret dukar vi fram sylt och fruktdrycker från Hallands Fruktindustri i Brännarp, där möter vi entusiastiska medlemmar i en nybildad klubb. Osten vi sätter på bordet är just nu namnlös. I väntan från Svea hovrätt har mejeriet Glada bonden i Boxholm täckt över namnet på den lokalproducerade osten. Striden mellan den lokala producenten och Arla fortsätter.

Välkommen till bords och ett nytt nummer av Mål & Medel!