[Ur nummer: 06/2005] Sitter på tåget på väg hem från kongressen. Regnet piskar mot rutan. Landskapet skiftar i olika regngröna nyanser. Funderar över de viktiga beslut som fattats.
Stort var att säga ja till LO-paketet. Så blev det trots att en del ombud ville ha en medlemsomröstning. Att kongressen inte gick på den linjen utan höll fast vid den representativa demokratin tror jag var bra. Det är viktigt att ombuden verkligen speglar opinionen. När de kommer tillbaka till arbetsplatserna kan de argumentera för ett mycket bra försäkringspaket. För 30 kronor i månaden får de hem-, efterskydd-, fritids- och barngrupplivförsäkring.
Jag tror att det på sikt också övertygar de som var negativa i förbundets rådslag. På de flesta ställen i landet är LO-paketet ett starkt kort för att värva nya medlemmar. Och det är livsviktigt för framtiden.
Förhoppningsvis kommer det också att skapa utrymme för andra diskussioner. En sådan är vad ordet feminism står för. Livs har som första LO-förbund skrivit in det i stadgarna. Ordet väcker starka känslor. Det ställer saker på sin spets. Många blir provocerade. Och det tycker jag är bra. Politiska och ideologiska debatter behövs det mer av.

Är jag feminist? Det är en fråga som jag ställer mig och jag svarar ja. Visst är jag feminist. Samtidigt som jag säger det inser jag att det också ställer krav på att jag ska kunna förklara vad jag menar med det. Vad betyder ordet feminism för mig? Jo, det handlar om både klass och kön. Det är ord som är abstrakta och i sin tur måste benas ut.
Som jag ser det finns det facklig feminism och borgerlig feminism. Frågan är om arbetarklassens kvinnor kan ta hjälp av borgarklassens kvinnor för att nå ett mer jämställt samhälle. Jag tror det, även om det bland borgerliga kvinnor finns ett förakt för arbetarklassen. Ofta outtalat, men det finns där.
För att få slut på det här föraktet måste arbetarklassens kvinnor – och män – visa att de kan hålla ihop och tillsammans arbeta bort könsförtrycket.
För borgarklassens kvinnor verkar det i stort sett handla om att få skattesubventionerad hemhjälp för att kunna bli jämställda med sina män och göra samma karriär. För arbetarklassens kvinnor handlar det om andra saker, som till exempel att dela på det inte alltid så roliga hemarbetet och att dela på den mycket roliga föräldraledigheten, att ge männen möjlighet att vara hemma med sina barn. Att ställa krav på ett arbete som gör att man trivs och inte bara vill därifrån.
I ordet feminism lägger jag vetskapen att kvinnor ofta är underordnade männen. Jag vill verka för att alla ska behandlas lika oavsett kön.
När Eva Karlsson som första kvinna valdes in i Livs högsta ledning var det ett historiskt ögonblick. En stor seger för jämställdheten. Hon kommer att bli en förebild för de unga kvinnor som väljer att engagera sig fackligt. På årets kongress var de påfallande många och tongivande. Inte minst Emma Petersson som gjorde ett av de bästa inläggen när hon rappade fram sina argument för LO-paketet ivrigt påhejad av kompisarna i Linköpings-avdelningen.

Lika glad som jag blev när Eva valdes, lika bestört blev jag över att Miguel Zuniga var den ende som inte fick förnyat förtroende i förbundsstyrelsen. Jag förstår att det var nödvändigt att göra förbundsstyrelsen mer representativ i förhållande till avdelningarna, men det borde ha gjorts på ett annat sätt. Det som nu skedde var ett rejält bakslag, inte minst för de 30 procent av medlemmarna som har invandrarbakgrund och vars talan Miguel med så stort engagemang har fört.
När vi talar om allas lika värde är det något som förpliktigar. Det är ingenting som vi uppnår utan ansträngning. Det ställer krav på oss alla. Det gäller att leva som man lär.